Fan också.
Det är dagen idag. jag vet inte vad ja känner, och heller inte vad jag borde känna. förra året tog jag inte itu med detta och allt slutade i katastrof.
Håller jag på att göra samma misstag igen?
Jag dedikerar en sång till dig, Bäste Vän.
There's no one in town I know
You gave us some place to go
I never said thank you for that
I thought I might get one more chance
What would you think of me now,
So lucky, so strong, so proud?
Never said thank you for that
Now I'll never have a chance
May angels lead you in
Hear you me my friends
On sleepless roads, the sleepless go
May angels lead you in
And if you were with me tonight
I'd sing to you just one more time
A song for a heart so big
God couldn't let it live
Har funderat endel under dagen också hur jag ska minnas dig, och ära ditt älskade minne.
jag tror jag kom fram till att jag hedrar det bäst genom att leva själv i glädje och göra allt som du aldrig gjorde.
sörjde förra året och de gick ju som de gick. ja menar man kan ju fortfarande minnas henne, utan att själv lida av det alltför mkt?
Jag saknar ju dig för det, även om ja inte gräver jordens djupaste grop för att sedan leva i under nga veckor?
känns som att det hade glatt dig mer om du såg mig lycklig?
Frightened to look back at the past,
scared to face the future.
but still -
there's no time like the present, right?
Jag vet att du ser mig din jävel.
jag måste tro att du finns med mig.
Jag önskar att allt detta var en lögn.
Jag tycker det är dags för dig att komma tillbaka nu, detta är inte roligt längre.
om ja ska vara ärlig har det aldrig varit särskilt kul. Faktiskt inte ett dugg!
Jag älskar dig, trots att ja aldrig kommer förlåta dig.
Sincerely Yours,
S.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar