you're beautiful...

Är vi vårt eget livs slavar?

vem bestämmer vad du ska göra? - du
vem bestämmer hur du ska se ut? - du
vem bestämmer vad du ska säga? - du
vem bestämmer vad du tänker? - du
vem reglerar dina värderingar? - du
vem skapar dina prioriteringar? - du
vem har sista tjing på dina val? - du
vem bestämmer följderna av dessa? - du
vem sätter upp dina mål? - du
vem uppnår dessa? - du

vi kan inte skylla ifrån oss. det är alltid vi själva som har avgörande röst för ens eget handlande.
vi kan försöka hävda att andra har sina fingrar med i spelen, men den nakna sanningen är att det är faktiskt också allt de har. ett finger.

om jag skulle spekulera skulle jag säga att varje person har någon form av komplex.
små eller stora, relevanta eller totalt onödiga.

- vi intalar oss själva att vi inte duger,
- att vi inte är tillräckligt duktiga,
- ser inte tillräckligt bra ut,
- presterar inte tillräckligt bra,
- har inte tillräckligt mycket pengar,
- har inte tillräckligt många kontakter,
- får inte tillräckligt många sms,
- har inte tillräckligt med prylar,
- har för fula kläder,
- har fel längd,
- har fel vikt.

jag kan göra listan oändligt lång och garanterar dig att du kommer känna igen dig i minst en.
vilket är sorgligt i sig.
personligen kan jag bocka av flertalet. och varför?

är det någon som säger till mig att jag är ful?
- nej
är det någon som säger till mig att jag presterar för dåligt?
-nej
är det någon som överhuvudtaget bryr sig om huruvuda jag är lönnfet eller ej?
- nej, faktiskt inte!

rannsaka dig själv!
om du ser en tjej eller kille gå förbi, när du dömt honom eller henne färdigt, minns du överhuvudtaget vad du just tänkt?
- nej.

det är egentligen helt sjukt att vi lider av dessa tankar.
varför nöjer vi oss inte bara?
påverkar det som påverkas kan och gillar läget i övrigt.
vi kan väl vara glada att vi lever och att sitsen inte är värre än det är...?
personer du ser dagligen... dina vänner till exempel,
du anser att de duger som de är, trots att de inte är perfekta.
deras små brister gör dem unika, och utgör även deras person, som du tycker om och accepterar. Det som de ser som komplex tycker du är charmigt.
varför skulle inte jag duga? varför skulle inte mina brister vara charmiga?

ingen annan bryr sig ändå särskilt mycket. den sorgliga anledningen till detta är att de troligen har fullt upp med att brottas med sina egna komplex och kämpa för sin egen duglighet.

Men egentligen nu;
vem är det som säger att du inte duger?
- ingen mindre än du själv.

Jag vill nöja mig.
jag låter felicia inspirera mig i min strävan att acceptera mig själv och allt vad det innebär.

Learning,

S.