should i just keep chasing pavements, even if it leads nowhere...

insikt.

an en gang skoljer det over mig.

ensamheten, samtalen, insikten.

kanner igen det sa val fran forra gangen allt slutade, och det nya borjade.

en ung flicka, blott 16 ar gammal overgav lilla staden eskilstuna for vidgade vyer.

for till skane, utan vetskap om vad som vantade, och plotsligt livradd.

tagresan var hemsk. tararna slutade aldrig att rinna. svagt, kan tyckas, for en flicka som vanligtvis var gjord av sten, haha. men det var det varsta. av ngn anledning inbillade jag mig att jag aldrig skulle aterse ngn av mina nara och kara igen. Jag hade av ngn anledning fatt for mig att detta var sista gangen jag satte min fot i eskilstuna, nagonsin.

snacka om sjalvdestruktivt.

men med tiden fattade jag ju att detta var livet. skane.

alla nya dorrar. ett privilegium fa forunnat. endast till de som vagade.

vagade offra allt de holl kart, vagade chansa att det kunde bli battre. som inte nojde sig med det lilla livet staden eskilstuna hade att erbjuda.

men det var aven en jobbig tid.

att inse vilka som var, men framforallt inte var ens vanner. som gav blanka fan i att man reste.

men det ar ju en javla balansgang ocksa. har annu inte lart mig.

klart att det inte ar latt att bli lamnad. jag far skylla mig sjalv om jag forlorar vanner med tiden, da jag standigt flyr. man kan inte behalla kakan och samtidigt ata den, klart det blir konsekvenser. det var jag som lamnade dem. jag maste komma ihag det i mina morka stunder.

men det svaraste med att lamna nagonting man haller av, ar att inse att livet rullar vidare. det svaraste med att lamna ar att man star ensam kvar. alla dem man lamnar har varandra, och man gav sig av. for att soka nya utmaningar. for att undvika att noja sig.

insikten har natt mig an en gang.

jag visste att den skulle komma sa smaningom, men jag hade inte insett att det skulle smarta som det nu gor. ett tomrum kan konstateras i mitt hjarta, tvafaldigt. en gang for eskilstuna, och nu annu en gang for bollerup. jag vet inte vad som komma skall, men i detta nu kanner jag mig ratt underlagsen och ensam. som en hund, med svansen mellan benen.

det har gatt lite mer an en vecka sedan mitt liv tog slut, och min framtid tog vid. som jag langtat efter det skiftet, som jag sett fram emot denna sommaren. men jag ar inte lika forhoppningsfull langre. varfor?

jag har varit borta en vecka lite drygt, i ett annat land, lamnat - om ens bara for en liten stund. men ensamheten, samtalen & insikten har redan hunnit ifatt mig.

jag spelar upp handelseforlopp, konversationer, tankegangar i huvudet om och om igen. soker efter tecken. tecken pa vad som holl pa att ske.

japp, jag begraver mig i sjalvomkan ett slag. jag tycker jag kan fa det, nar inte ens min basta van kan komma sig for att svara pa ett mail. da undrar man vad man har kvar.

iskallt inser man an en gang att, by the end of the day - det enda man kan vara 100 % saker pa ar att man fortfarande ar lojal till sig sjalv. ovriga medspelare ar som rorliga kostnader i en budgetuppskattning.

aker hem till sverige i overmorgon. flyger direkt fram arlanda till malmo. darefter ar det slumpen som avgor hur jag kommer vidare verkar det som. bra planering, steph. som alltid.

depparn,

S.