it takes a loss before you find it...

återigen vet jag inte om ja ska skratta eller gråta.

äre dags att krypa hemåt eller.

VAFAN.

jag går på knäna.

okej, nu har bilen pajat.

idag. nyss. påväg till jobbet.

jag. är. inte. arg.

jag har räkningar till tänderna

-p-äckel-jävla-bot

-försäkring på bilen (som nu inte ens funkar)

-träningen

-internet

-mobil (som guess what, HELLER INTE FUNKAR)

fattar ni hur mkt pengar detta går på?

och merparten ska vara betalt omgående eller inom typ en vecka.

min lön kommer i månadsskiftet, och ja - den lär väl bergis inte stämma denna gången heller. för varför ska saker och ting gå smidigt o lätt?

min mobil lägger av så fort ngn försöker kontakta mig, och den som är på lagning verkar ju aldrig bli klar. ja kan inte ringa o fråga hure går för, då dören.

och dessutom insåg jag just, vemfan skulle ja ringa?

om de händer ngt som nu tillexempel med bilen, vemfan har jag här i skåne som har tid lust och möjlighet att hjälpa mig?

förra veckan när ja skada tån o inte kunde ta mig hem från jävla sjukhuset fick peter fråga tobbes morsa om hon ville köra mig.

ja kan inte följa med till lingvallen, på världens roligaste gymnastikläger för ja har inte råd. jag vill hem till eskilstuna i helgen, men egentligen, vem ska trolla fram dom pengarna?

eller har ja fel, kan man ta sig till eskilstuna på 8,12 kronor?

om det här inte dödar mig kommer jag fanemig bli stålmannen.

let's see it från den brighta sidan.

jag har tak över huvet, jag svälter inte.

jag vet att ja gnäller för mkt.

livet leker.

Break me,

S.