hold your breath...

vändpunkt

haha min egen titel påminner mig om nationella proven i 9an.

jag valde det alternativet. vändpunkt.

jag skrev om nettan.

jag har egentligen haft med henne i allt mitt skriv och don sen hon sa adjöken. det har varit min terapi. det är då jag bearbetat min sorg, delvis. och tur är väl det, för annars skulle den aldrig få lämna botten av min själ, där jag annars väljer att gömma den.

jag grät när jag skrev det, och jag grät när ja läste det sen.

jag grät när vi gick igenom de på betygssnacket och jag kan tänka mig att min lärare inte hade långt till tårarna heller, om hon lyckades hålla sig.

jäla mycket grinandes kan tyckas för en som ogärna gråter.

ibland kastar det sig över en. då står man chanslös, om man så sitter hemma i sin vrå med huvudet under kudden eller om man står inför folk och håller låda.

been there, inte det roligaste man kan tänka sig.

jag ska berätta om min vändpunkt.

hade egentligen tänkt skriva om ngt helt annat, men spontaniteten är livets ledsagare så nu får fingrarna styra.

det är klurigt och det kommer bli svårt att hänga med kanske, men det var det också så det blir väl mer verklighetstroget då med i guess.

mitt liv har hittils varit uppdelat i olika episoder.

före nettan, nettan, efter nettan, bollerup, nutid.

ingen av dessa är egentligen den andra lik, och den röda tråden som sammanlänkar dem är jag. jag är den fasta v-noll, och resten är rörliga faktorer.

före nettan

livet var enkelt, livet var roligt.

jag bodde med min mamma, och bodde hos min pappa varannan helg. träffade min äldre bror crille varje helg för han bodde hos pappa i veckorna och var hos mamma varannan helg.

(skippar delen när ja bodde med båda mina föräldrar för det är ingenting jag minns. de skildes trots allt när jag var 4 år)

jag gick på balett och började sedan med gymnastik. jag lekte med mina två bästisar när jag hade tid och lust, men minns att jag kollade mkt på tv med morsan. jag var självständig redan då. tog mig till o från skolan själv och morsan fick inte lägga sig i vad jag skulle ha på mig eller liknande.

jag och crille bråkade nästan jämt, och jag var konstant avundsjuk på han. tävlade mot han i allt.

pappa var tillsammans med en kvinna som heter katrin. en förebild för mig. hon hade en son, som heter oscar. japp, ogge som jag nu förövrigt inte har så bra kontakt med, om någon alls. vilket är synd.

somrarna var heliga redan då. tillbringades på landet. hos mormor och agne. vareviga dag med bad, dunk-kurragömma, kortspel, sång och dans och övriga rackartyg. jag älskade somrarna.

detta är väl ungefär det jag minns.

nettan

radikal förändring, även om jag inte visste det då. framtiden rasslade till och den utbanade väg suddades ut och ny skapades. pappa träffade nettan. jag blev introducerad för hästeriet och ridningen och djuren och allt det där andra som nettan innebar.

plötsligt var vardagen inte längre balett och tv utan nu var det mockning, hundpromenader, långa stalldagar, bilåkning, valpar, lillebror x2 och cola.

jag älskade det. inte varenda sekund, men för det mesta. denna perioden varade bara i lite drygt 5 år, men känns så sjukt mkt längre. känns som ett helt liv. fattar inte att det bara kan vara 5 år, jag måste ha räknat fel någonstans?

somrarna på landet byttes ut mot somrar i stallet. balett mot ridning. gymnastiken prioriterades ner. jag flyttade tillslut in till nettan, fastän att hon och pappa inte var tillsammans längre och min relation med morsan var inte den bästa. jag lärde mig rida, och hästarna blev min nya livsstil. eller djuren ska jag kanske säga snarare. hundarna och övriga med.

jag tillbringade även massor med tid hos lotta och med min foderhäst baltazar. sommartiden tillbringades även där vääääldigt mkt. jag skulle kunna berätta hur mkt som helst. jag älskade det livet. jag undrar var jag varit idag om det fortsatt så...

efter nettan

hela min värld föll samman och den utstakade vägen suddades ut igen och en ny diffus banades upp. här var det lite knakigt i det mesta. skolan, familjen, vännerna - livet helt enkelt. inte så konstigt, en av mina stöttpelare och bästa vän hade valt bort livet. valt bort framtiden och nutiden på grund av dåtiden och nutiden. något jag aldrig kommer komma över.

under perioden av egentligen 2 år kan man säga var det lite bergochdalbana.

jag hade flyttat hem och hunnit flytta ut igen när det hände. då precis bodde jag en längre period hos farmor och lasse. ungefär 1 år totalt. sen flyttade jag faktiskt hem igen och bodde väl hemme i princip sista delen av 9an iallafall. minns inte riktigt. och över sommarn sen då. hästarna och djuren upphörde ju, men under de åren var de ändå ridning som hägrade genom foderhäst och nyby framförallt. jag träffade min pappa väldigt sällan, gick flera veckor, ibland månader mellan gångerna trots att vi bodde i samma stad. det var här jag bestämde mig för att sticka. lämna allt och börja om. även om jag inte såg det så då.

bollerup

var ska jag börja?

allt förändrades, det enda enda enda som var kvar var jag, från mitt gamla liv. jag och mina intressen. men det var på ny ort med allt det okända. nya hästar, ny gymnastikförening, nya vänner. som ni förstår är det svårt att hålla kontakt med alla, det är skittufft faktiskt. men jag har några guldkorn kvar. den enda ustakade bana som nu fanns var dessa 3 åren och sen var jag som framme vid ett stup, och med ingen aning om var mina ben skulle bära mig.

jag som alltid varit lite utav en ensamvarg och mkt pojkflicka blomstrade ut i mig själv socialt. att tillbringa 3 år med merparen tjejer har ju givetvis sin påverkan med.

dessa år var fantastiska, fruktansvärda, underbara och vedervädriga. de hade fan allt. lycka och nederlag, framgång och sorg. även dessa känns som ett helt liv.

på egna ben, inför alla prövningar det innebär.

kampen med familjelivet hemma, kampen med mina egna prestationer och framförallt min prestationsångest. men jag ska väl sammanfatta det med att det gick bra, allt löste sig fint. om jag skulle använda ngn annans ord än mina egna så skulle jag behöva säga att jag lyckades jävligt bra, tillochmed. men alla ser vi det olika.

jag älskade det livet med.

nutid

jepp, nu är vi framme. tänk att man kan sammanfatta sitt liv så fort. även om det är så mkt mkt mer som aldrig kommer framgå i ord. min väg är ännu inte utstakad. det är lite som den leken ni vet när man har begränsat med plattor och absolut inte får nudda mark. så får man flytta plattor för att ta sig fram. jag konkar plattor för fullt.

min sommar har inneburit mkt fritid, mkt jobb, lite fest, lite resa, mkt sorg, mkt glädje, mkt motgångar och mycket lärdom.

min höst innebär utveckling, utforskande av det nya, att på riktigt pröva mina vingar i förhoppningsvis annat än storm.

jag hoppas och tror att motvinden ger sig lite nu. jag hoppas att jag får en chans att känna livet lite, den andra sidan av livet och få chansen att pröva min lärdom i praktiken.

jag känner mig positiv och relativt stabil just nu. jag trivs med den tryggheten.

jag känner mig fortfarande lite jagad, som att jag är påväg mot ngt, att jag inte riktigt kan få ro. men jag tror det går över. det är mkt nytt och tar tid att anpassa sig. aklimatisera sig.

visst äre så att efter lugnet kommer stormen, men det har vi erfarit nu.

det är nämligen så med att efter regn kommer solsken.

och jag har alltid med mig att jag tror på mig själv.

jag kan ta mig hur långt som helst så länge jag har den styrkan.

det är många som beundrar min vilja, mod och styrka och senast i tisdags sa mormor till mig att jag har bra självförtroende. och mitt förtroende för mig själv är bra. det är mitt förtroende för andra som sviker ibland. men hade jag inte haft tro på att även den skulle förbättras hade jag heller inte varit där jag är idag. var nu det defineras. men jag har kommit långt, det kan ingen ta ifrån mig. så är det.

det jag ville poängtera med det sista är också att jag anser det finnas olika slags självförtroende. självförtroende i olika situationer. skulle jag spekulera skulle jag säga att i grund och botten faller det alltid tillbaka på tillit. har du tro i ngt, sann tro - är du orubblig.

jag har tro i mig själv, och som vi märkt har jag inte rubbat mig än, och jag tror att det ska mkt till. jag eftersträvar nu att få samma tro i mina älskade medmänniskor och främmande med för den delen.

en främling är endast en vän man inte mött än

minns ni den? det var längesen jag skrev det. och tänkte med för den delen.

jag sitter och myser.

lyssnar på melody gardot, har tända ljus, insvept i en filt. kan det bli bättre. det har varit en fin kväll. dagen har varit dag. jag favoriserar kvällen och natten. mysdygnet. insåg jag precis. jag uppskattar dess natuliga lugn.

det är svårt att trotsa den naturliga rytmen. dagtid är livligare än nattetid. vintern är stillsammare än sommaren. hösten är mysigare än våren som i sig är snarare sprudlande, förväntansfull.

jag har svårt att ha ro på dagen, men det faller sig naturligt på kvällen. jag ogillar att stimma omkring på kvällen och framförallt natten. det är som att man förstör det fina och sköra med den. det är även denna tid jag uppskattar som mest att vara ensam. jag är rädd att sällskap skulle förstöra den. liksom oönskad ensamhet förstör dagen.

nu har jag svamlat loss ordentligt ikväll.

jag ska nog hoppa att läsa igenom det jag skrivit.

då börjar man ändra och ha sig och allt är förstört.

jag lämnar det sårbart.

en sista tänkare.

en gåva från en vän.

klura på den en stund.

"Dites moi étoile de qui obtenez-vous la lumière"

.

see beyond,

S.