maybe you will go to hell, but i'm not scared at all...

rumpa

ja visste att det var ngt jag glömt idag.
fick just reda på vad.

idag är det 4 år sedan nettan tog livet av sig.
jag tycker inte om att säga att de är 4 år sen hon dog, för då låter de som en annan story.
trots att det gått 4 år, som förvisso kännts som en livstid så är det fortfarande inte okej med mig. jag har inte glömt och jag har inte förlåtit. det står skrivet i stjärnorna om jag någonsin kommer komma över detta.

men en dag som denna ska vi minnas henne för den fantastiska person hon var, inte den tragedi det slutade i. jösses varfan ska jag börja.

jag tror inte jag behöver förlara. ni som kände henne vet varför vi saknar henne och ni andra kan ju föreställa er hur det känns att förlora en av sina förebilder och bästa vän.
man lever med en tagg i hjärtat, som sitter och irriterar och infekterar livet.
det är ett problem som inte går att lösa, utan som man bara får lägga bakom sig utan uppföljning och closure.
men det är väl delvis för att man inte ska glömma.

jag minns precis när det hänt. då dedikerade jag det är över nu till henne lite grann. jag sjöng och jag sjöng, och sen grät jag. sen sjöng och grät ja samtidigt. så småningom tar rösten slut. då gråter man bara. slutligen tar även tårarna slut. då är man bara tom.
i flera år kunde jag inte ens höra låten utan att bryta ihop.
men så har det iochförsig varit med många låtar.

sorgen, den är en vilding. den är inget man kan lägga band på och få bukt på. den kommer och går precis hurfan den vill. som en jävla katt. dag som natt, lägligt som olägligt kastar den sig över en, när man minst anar det. och så har man trillat dit än en gång.
det gör lika ont varje gång - och man lär sig heller aldrig.

vad jag vill poängtera med detta är att även om det finns utsatta dagar för när man ska känna saker, när man ska vilja saker och när saker bör inträffa så funkar det inte så i praktiken. det är som julafton eller vadfan som helst. finns väl inte en kotte som uppskattar julafton lika mkt som man naivt hoppas och tror under nedräkningen. glädjen och känslor överhuvudtaget är också såna spontana jävlar som gör precis som de själva behagar.
mänskligheten må inbilla sig att vi besitter intelligens, men vad är det värt egentligen när intelligens alltid besegras av känslomekanismen.
håller ni inte med?
säg mig då hur många som samlar smarthetspoäng när krisen stundar?
det kvittar hur jävla smart du må vara, för när din bäste vän tar livet av sig använder du ändå inte brainsen.
tokblock.
du tänker inte en klar tanke.

om vi förbiser den lilla utsvävningen låg väl den egentliga tanken i att jag har svårt för att uttrycka ngt egentligen alls för denna egentligen så viktiga och för mig betydelsefulla dag just idag. jag väntar med spänning tills nästa gång ja ligger där med kudden över huvet.
känslor är inget man kan lagra och inget man kan frammana när de känns bra.
det är lite det som är tjusningen med dem.
de är vackra och ärliga i sig. rena.

men jag minns henne idag, för den hon var.
jag saknar henne idag, för den hon var.
jag älskar henne idag, för den hon var.
för restan av mitt liv kommer jag aldrig glömma vad hon gjort för mig.

Det är över nu
men jag kommer ihåg en helt annan tid

I love you

S.