she took my soul...

filosoferingar.

finns inte så mkt att säga om dagen.
det har inte varit en toppendag och ja är rätt trött nu faktiskt.
ny kollega, nytt location.
för två veckor sen såg ja ut som en vegetarian.
idag ser ja ut som en dansare.
haha enligt mina kollegor....
spännande värre.
- undrar vad ja är nästa vecka

jag tror verkligen detta jobbet är bra för mig.
bra för min personliga utveckling.
privat alltså.

det är det som är så konstigt.
när ja jobbar kan ja hälsa på alla, verkligen alla, utan att jag behöver bry mig. de görsnyggaste killarna, snoffsigaste tjejerna, "töntigaste" töntarna, "populäraste" mongona, gubbigaste gubbarna och knasigaste tanterna.
de som ja kanske inte skulle brytt mig om inte ens skulle brytt mig om. eller bara vackert dem ja aldrig skulle talat med, om ja inte jobbat.

på ngt sätt är det okej. jag förväntas tala med dem och de förväntar sig att jag ska tala till dem.
det vill jag lära mig applicera till min andra verklighet. dvs utanför jobbet. sluta hålla på o känna mig obekväm när ja snackar med någon. bara kunna slappna av och vara glad och utstråla sådär härligt.
så som ja lyckas känna ibland, vill jag kunna plocka fram närsomhelst.
exempel:
när jag är på fest är jag oftast på busbra humör. ja riktigt känner mig som en sån energiboll. jag känner att jag kan bjuda på mig själv och genom min säkerhet göra andra säkra och glada. genom att jag skiter i vad folk tycker om hur jag dansar eller vad jag har på mig och bara fokuserar på att ha roligt - kunna få andra att våga ta ut svängarna lite, gå utanför sin confortzone och känna sig trygga, eftersom jag backar upp dem om de tvekar.
jag kan göra galna saker enbart för att den andre ska känna sig bekväm. för när det kommer till vissa grejer kan jag faktiskt bjuda hur mkt som helst på mig själv.
det finns verkligen inget som gör mig så glad och självsäker som när jag känner att någon känner sig trygg och galen i mitt sällskap. då mår jag.
när ja ser att andra trivs mår jag som en kung.
då är jag odödlig haha.

men ja måste ju bara lära mig detta.
att bli trygg när jag är otrygg.
att tro på mig själv.
att man ska kunna tala med folk utan att känna sig obekväm.
det här kanske kommer som en chock för många, att ja säger såhär. för många känner mig som sprallig, pratglad, framåt, modig och massa annat trams.
men jag vente. jag är inte sån.
jag är en rätt otrygg person. det är inte det att jag inte vågar snacka med folk eller ta kontakt med random strangers. de är lungan. det är konversationen sen. jag blir extremt obekväm. jag fattar det inte.

jag tror att det beror på att jag tycker samtal generellt sätt känns så konstlade, innan man lärt känna personen. jamenar, ja känner mig junte otrygg när ja snackar med mina nära vänner. jag inbillar mig att personen i fråga inte vill tala med mig och att personen i fråga inte är intresserad av vad jag har att säga egentligen, utan att det beror på artighet. snacka om att måla in sig i väggen... haha

hur man vet att jag är trygg.
Jag sjunger. rakt ut i tystnaden om må så vara. jag sjunger högt och tydligt rakt ut till den som känner för att lyssna. eller för mig själv. inget mumlande, nynnande. klart och tydligt.

nu har ja nog analyserat sönder detta färdigt. inget vettigt har jag kommit fram till heller. dock kvarstår det faktum att jag inte kan ha de såhär. jag har ju självförtroende, varför kan ja inte alltid ha de? töntigt.

nurujävlar,

S.