now it's history...

Besvikelse

det sägs att ibland måste man släppa taget,

ibland måste man gå vidare.

jag har aldrig varit ett större fan av ngtdera.

jag har väldigt svårt för att släppa taget.

jag hatar att gå vidare.

jag har min del i helheten, du din.

ingen går skuldlös ur detta.

och jag vet att det var jag som lämnade, det var jag som svek en gång i tiden.

men sårade jag dig så djupt, eller finns det bara ingen plats för mig längre?

ett brev till en long lost friend?

vad gör jag, ja det kan man fråga sig.

ja hänger med.

livet rullar och ja jagar det.

jag vet inte om du uppfattat det, men det har alltid känts som att ja är påväg någonstans. jag väntar på ngt. men vet ej vad. jag känner fortfarande att jag väntar, men jag har hittat en sysselsättning som är utmanande och fördriver min tid, och även mitt liv.

att prova på livet för mig var en nödvändighet, ett krav för att jag inte skulle gå under. jag vet inte hur pass uppdaterad du varit på min blogg under det senaste året, men jag har haft några ordentliga downs. för första gången i mitt liv började jag tvivla på mig själv, att jag skulle klara det. det skrämde skiten ur mig. och jag mådde rätt dåligt ett tag. men jag återhämtade mig, och nu känner jag att jag lever igen. vilket är svinskönt.

jag svär sällan i allvarliga sammanhang när jag skriver, men det var en sån oerhörd börda som lyftes satt de kräver sin kraft i ord.

just nu är min största utmaning mig själv.

förstå mig rätt.

jag har alltid haft lite trubbel med tillitsdelen, som du kanske vet.

jag har aldrig tillåtit ngn se mitt riktiga jag, mina svaga sidor.

det folk får se och möta är stephanie, krigaren.

illustrationen utan svagheter.och även utan känslor.

det har tagit ett tag, men jag har insett att jag inte kan ha det såhär. jag kan inte gå runt och misstro alla, inbilla mig att alla vill mig något ont. att alla kommer ta första bästa tillfälle att såra mig. (i dagsläget inbillar jag ju även att de som ger mig en komplimang egentligen vill mig ngt ont de också. helknas)

så i nuläget lever jag för jobbet i guess, hinner inte med mkt privatliv. men det är nog lika bra, för jag är inte i fas med det. jag kan inte hantera ett privatliv, så sorgligt som det låter. men jobbet ger mig stor möjlighet till utveckling, framförallt personlig utveckling, även om de även ger mig yrkesmässig utveckling. jag blir medveten om mina styrkor och svagheter på ett nytt sätt och kan börja bearbeta min stora rädsla.

något direkt mål för detta året har jag inte, totalsumpa allt vad nyårslöften heter, för ja glömde av de. men målet är att känna livet. att leva det, istället för att glida med.

hur, det får tiden visa.

att så småningom ta itu med ett privatliv.

när studenten anlände försvann mitt sen 3 år tillbaka så kallade liv, och allt vad det innebar. bara att börja om på ny kula.

jag kände inte en käft i ystad att umgås med, jag levde för träningen.

livet här hemma har ju legat lite på is nu sen jag flyttade för 3 år sen. och jag har varit lite skraj att ta upp det igen, för jag vet inte om det är så mkt kvar.

eller jag snarare vet att jag kommer få börja bygga från noll igen, även här. slutsatsen blev att var jag än tog vägen så var det bara att börja om på nytt, än en gång. det kändes rätt tungt. samtidigt är jag ju lite skraj för att fastna någonstans.

så detta jobbet kom lägligt, ja hattar rundor som en skollad råtta.

men ja har lite smått börjar bygga upp mitt liv igen, med dessa nya rådande förutsättningarna.

Jag hoppas du vill vara en del av det nya livet.

Ibland råder man inte över viktiga faktorer i ens liv.

antingen tar man kontroll, eller så låter man saken rinna ut i sanden.

för att ngn annan agerar, drar tyngsta lasset eller tar första steget är väldigt sällsynt.

jag kan ha fel.

jag vill ha fel.

proove me wrong, or I'll move on.

S.