look what I can do with my feet...

in times like these.

när tiderna är svåra sätts labyrinten igång.

det spelar ingen roll var man går för hur man än beter sig kommer man till en återvändsgränd.

man letar och letar, men kommer bara djupare och djupare in.

tillslut tappar man hoppet.

man tänker, jag kommer aldrig hitta ut igen.

så kommer solen fram.

man får lite ork att fortsätta, att kämpa vidare.

man känner sig starkare, trots att nederlagen blir tuffare.

när man lyckats vända det negativa till en styrka finns det få saker som kan bryta ner en igen.

men det är svårt att veta när man precis insett att man hamnat i en labyrint med tjock dimma.

det är svårt att uppskatta att man en dag kommer hitta ut.

När tiderna är svåra börjar man ifrågasätta sig själv.

man tvivlar och backar.

ett steg fram och fem bak istället för tvärtom.

i detta moment tröttnar jag.

kan jag så sticker jag.

eller snarare om ja inte känner att det är worth the pain.

hittils har det hänt få gånger.

ger jag mig in i ngt avslutar jag det.

och ja påbörjar mkt, hela tiden.

jag saknar en del av sakerna jag hade, men jag sörjer inte att ja inte har kvar det som var. förstår ni vad ja menar? jag känner mig lite vilsen.

jag är i en sits jag inte trivs i.

jag vill ta tag i det, jag ska låtsas att jag vågar.

men jag tänker inte sätta fyr på en bro jag vet brinner upp.

jaja, jag hittar ut en dag, och då kommer solen skina.

Lost,

S.