de går bra nu.
livet känns bra mkt lättare när solen skiner.
det har gått lite trögt och tungt ett tag nu, men ja känner att de börjar lossna.
det är magin.
sommaren är magisk.
för ett år sen idag bodde jag i nybrostrand och tyckte livet behandla mig väl.
inte hade jag väl gissat att jag skulle ligga på ett hotellrum ett år senare, fundera på livet och skriva blogginlägg.
inte hade jag heller gissat att jag skulle fara runt som en skollad råtta i vårt avlånga land och sälja telefoner.
att jag skulle hittat ett jobb som jag verkligen brinner för hade jag heller aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om.
men allt reder sig med lite tid.
och mkt vilja.
och så får man aldrig glömma det viktigaste.
Den som lever får se
fan alltså, det är mkt surrandes i mitt huvud kring dig nu igen.
inte superledsna jobbiga tankar som det brukar vara, och som är lika jobbiga att trycka bort varje gång.
utan mer sorgsna, längtande, accepterande?
äsch jag vet inte.
jag ser folk som påminner om dig, jag ser människor som påminner om oss.
jag ser situationer som tar mig tillbaka till dåtiden och hur vi levde då.
sen drömmer jag om det.
vissa saker kan man bara inte fatta.
det måste ju vara en skyddsmekanism?
man pallar inte hur mkt smärta som helst.
ungefär som om ngn skulle såga av sig benet så bedövar kroppen av sig själv, likaså förtränger hjärnan jobbiga minnen.
det är rätt logiskt egentligen.
men man vill junte glömma allt?
jag har alltid varit faschinerad av ärr.
de visar att man levt.
det förevigar det som förmänskligar oss.
men ärr i själen är svårare.
för de syns inte, men de påminner ändå.
ärren i själen läker aldrig riktigt fullt ut.
de ligger redo, nästan väntandes på att rivas upp igen.
eller så är det man själv som håller såren öppna?
jag känner hur sjukt förvirrat detta inlägget blir.
jag vill skriva av mig lite, men jag vill inte bli för djup, för engagerad eller skriva för sorgset, för jag är ju glad idag? men då blire bara kaos. pannkaka. noll sammanhang.
jag har funderat ett tag.
ibland undrar jag hur det kunnat bli.
hur min nutid hade kunnat vara.
är det fel av mig att spekulera i det?
borde jag bara nöja mig med min nutid och sluta blicka tillbaka?
och ja blir alltid så sorgsen när jag tänker att om x antal år vet vi hur de blev.
det där livet.
då sitter vi där gamla och grå och längtar tillbaka till det som är nutid nu.
med livet bakom istället för framför oss.
visst är det okej att vara lite rädd för det?
framtiden skrämmer skiten ur mig om jag ska vara riktigt ärlig.
kanske är det därför jag flyr så.
för att bildar man ingen direkt nutid som är så pass konkret att den sen kan räknas som en viss period i ens liv så har man några diffusa år att spela på. som man slipper lägga bakom sig. som man egentligen bara kan ha där i ryggen och stabilisera sig med. man har gjort ngt, utan att egentligen ha gjort några livsavgörande val.
maskerad betänktetid.
en sak vet ja iallafall.
det hade sett sjukt annorlunda ut om de inte sett ut som de gör.
frågan är om detta kanske är för de bästa ändå.
inte för att det är så påverkbart, men.
jag längtar tillbaks fruktansvärt mkt.
då när ens problem man tyckte var jobbiga då är en baggis mot de man konkar rundor med nu.
alla sa, det är lika bra du vänjer dig - de blir inte lättare med åren.
då blev man ju sjukt pepp på att fortsätta åldras.
fast man kan ju inte vara 12 helá livet heller.
men de är ju bra jävla sjukt.
att jag för 10 år sen när jag hade baltis framförallt, tog hand om en hel jävla häst själv om dagarna. red själv, fixade själv. ja var ju förfan asliten! som min lillebror är nu!
eller när jag hade hand om hela stallet själv rätt ofta. a nä de är helt sjukt.
ja hade aldrig litat på en 12åring så mkt.
men du var jävligt speciell.
och för det älskade jag dig.
du lät mig växa.
du ställde alltid upp för mig.
för jag avlastade dig.
du tyckte om att ha mig runt dig.
och jag älskade det!
jag kände mig viktig, behövd!
pappa sa att jag var dottern du alltid önskat dig.
och jag behövde dig.
utan dig, då hade jag inte kommit långt.
men nu är jag utan dig.
du fattas mig.
men ja knallar på ändå.
jag vet inte var ja är påväg, men jag räknar kallt med att du följer mig.
jag vet att du ser mig.
jag hoppas du är stolt över mig.
än en gång saknar jag dig så det gör ont.
och tårarna dansar vant nerför kinderna.
men är det saknaden som gör ont?
eller är jag bara sorgsen.
ledsen för det som inte är och det som aldrig blev.
ledsen för att jag aldrig i min vildaste fantasi hade trott att vi skulle sluta i tragedi. för mig var du ju magi. för mig var du paradiset, en fristad, en tillflyktsort.
jag tror inte du förstod hur mkt du betydde för mig.
för du betydde fan allt.
du var fan ALLT.
för om inte du nu var allt, varför rasade allt när du försvann?
nu gör min hals ont, för att jag håller emot.
jag ska ju alltid vara så jävla stark.
och stolt...
jag skriver inte detta för eran skull.
detta är mina fingrars revir.
de skriver vad de känner för.
de skriver varken vad ni vill höra eller tar hänsyn till vad som låter bäst.
på ett sätt hatar jag att ni läser detta.
att ni läser mig.
sårbarheten ligger på max.
på ett annat sätt är det skönt att skriva det här.
för... det stannar här.
förtroendet mellan hjärta och text.
man skriver, läser, glömmer.
tittar tillbaka. glömmer igen.
men det finns alltid där.
som en back-up.
fokusen borta från sorgen. det blev för jobbigt.
för djupt. för engagerat. för sorgset.
fan, ja var ju glad...
tears,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar