alltså den där framtiden.
vad ska det bli av den egentligen?
man planerar och planerar, men varför gör man det egentligen?
det räcker med att en endaste person avviker från ens outtalade plan, och så är allt förstört.
och hur ofta följer alla medspelare planen?
var gång ser man ens dröm raseras.
så varför slösa tiden, när tiden är den vi är rädd om?
vi planerar ju för att ta vara på tiden, men det kan ju inte vara lönsamt i längden om det ändå förfaller sedan.
och varför riskera en dröm?
påminner mig om en låttext från veronica maggio (förövrigt magisk)
"Vi har inte tid med sånt här nåt mer
Brukar dom säga som om tid var en ägodel
Som om livet var ett tärningsspel
Där man satsar lite tid, för att vinna lite tid
Och hon vill vara kvinnan i mitt liv
Tålamod är det som saknas
Hur ska jag säga nåt så fint med så hårda ord
Svårmodiga säger att livet är kort
Men än så länge är vi ovan jord och vi har tid
Kolla jag ska fylla tjugotre och vart det
här tar vägen det blir kul att se
Men jag är inte den som har bråttom och
nojar över år
För såna har vi gott om, om du förstår"
hon är bra den där maggio.
anledningen till att jag kom in på tid, är för att ja känner mig så stressad.
eller egentligen inte.
det känns som att 20 år runnit bort larvigt fort, och vips är man vuxen.
innan man vet ordet av rasslar det till och så är man i nästa generation, och nästa, och nästa... sen äre slut.
och vad äre egentligen man ska hinna med?
finna ngt som gör en lycklig. leva lyckligt, påverka ngn.
bli pårverkad av ngn.
ska de verkligen vara så jävla svårt?
men det är väl just det.
det ska helst vara lite svårt?
och folk är ju så jävla miserabla.
ingen är nöjd.
det finns alltid ngt.
ngt trasigt.
ngn undran.
man ska inte följa efter ngn som inte vet var den ska.
jag får ju försöka följa mitt eget råd där..
jag var hos alex igår och tog de lite piano, käka hemmagjord pizza och snacka skit.
skönt att få en inblick i lite gammalt hederligt grabbsnack och god stämning.
bara kunna få sitta och lyssna, njuta, och putta in lite kommentarer här och där.
men de halkade in på en särskild topic ja inte riktigt kan släppa.
barn.
4 st 20-åriga killar satt och diskutterade vad de ville att deras barn skulle heta.
hur de skulle vara att ha barn, ni vet den här vanliga idyllen
"Vi kommer få barn ungefär samtidigt, så kommer våra familjer växa upp tillsammans, så kan vi se efter varandras barn" osv.
det visar sig även lite dolt att den värsta tanken är att se sin dotter växa upp och vara med om allt det som de gör mot tjejer nu. med allt vad de innebär. (missförstå mig rätt, det är sjukt bra killar så det är inget sånt, men ni förstår ändå oron.. deras lilla prinsessa...)
jag lyssnade med skräckblandad förtjusning.
men det var väldigt roligt.
men frågan jag ställer mig då är; är jag före eller efter dom?
jag som person som inte känner mig vuxen, absolut inte redo för barn, ens om 5-10 år (som de talade om som rimligt, vilket jag tycker är sjukt tidigt! eller tidigt o tidigt. snart mer kanske. 30 är väl en rimlig barnålder, fan vet ja.)
men samtidigt jag som person som ändå känner mig vuxen i annan benämning, är ni med mig?
strunt samma.
men de blev lite chockerade när ja sa att ja inte ville ha barn.
de ville alla ha en 3-4 stycken var.
fast vem vet, de kanske är som de säger, sånt förändras med åren.
när alla andra har ungar kanske man trillar dit själv med.
hoppas bara man hunnit någonstans då..
jag tror det är det som jagar mig!
prestationsångesten.
man vill bli ngt, vad spelar inte så stor roll, bara det har så pass stor inflytande på folk så att det spelar roll. bra mening där.
märks det hur kluven jag är?
och nu tänker ja hoppa helt.
till dåtid istället.
vad händer om man krockar med det förflutna?
eller kanske inte i den benämningen att man kolliderar med det, men om man korsar det förflutna?
av nån anledning har det ju lämnats bakom, eller hur.
vare sig det var eller aldrig blev, så är det ändå inte nu, hänger ni med?
då kanske man ska låta det vara?
fast ändå inte.
ouppklarade saker, lösa trådar, en vacker dag måste ändå allting samlas tror jag för att man ska få ro.
alla behöver vi avslut, right?
fast å andra sidan, vem bestämmer när ngt är slut?
mitt slut kanske är din början.
alla har vi olika uppfattningar, värderingar, prioriteringar och tid.
tiden är nog det som begränsar oss.
eller klart tiden har ju alltid definerats som det begränsande, iochmed att tid är ett mått, men a..
annars hade vi ju kunnat vela och ha oss i all oändlighet, utan att få ngn rätsida på ngt egentligen...
jag börjar äntligen få lite ordning på mig själv iallafall.
jag tror jag börjar inse hur man kan använda sin charm.
nu låter detta jävligt fel, men det jag menar är bara att det är ju dumt att fortsätta motarbeta sig själv och sin charm. begränsa sig, med restriktioner som inte finns.
jag själv tycker det ska bli spännande och se vart det leder.
nu börjar det likna något!
ett långt och förvirrat inlägg, precis som på den gamla goda tiden.
fan ja har försummat min blogg lite under de senaste 9,5 (räkna jag ut igår att ja jobbat på 3) månaderna. jag är dels för trött för att skriva, sen blir jag inte glad av att rota så mkt i tankarna. så jag har väl bunkrat lite. så kanske man kan säga.
jag skrev imorse
"ingenting är som det var, ärligt vad har ja kvar nu"
enligt ännu en text av maggio.
fick en kommentar, och känner "fan, jag kan inte stå för det 110%"
för här korsar två tider varann för mig.
iochmed att jag syftar på dåtiden jag inte har kvar, och det uppfattas som att jag är olycklig med min nutid. tror jag.
jag är inte olycklig med min nutid, jag är bara vilsen.
men min vilsenhet leder till att jag klänger mig fast på det konkreta trygga, det som redan varit, det som jag vet hur det "sluta", dvs det förflutna.
jag saknar det jag längtade bort från, och jag gömmer mig i gamla problem.
sen snurrar jag in mig själv så jag knappt vet var jag står längre.
och så blir jag ännu mer kluven.
samtidigt vill jag ju inte tillbaka, för då hade jag ju missat allt jag har nu.
"fattig är inte den som har lite, utan den som önskar mer"
läste ett citat som var ngt i den stilen.
jag vet inte riktigt varför jag skrev det, och jag vet inte riktigt var jag ställer mig till det i frågan.
men det tilltalar mig.
inom snar framtid kommer min nutid förändras. nutiden kommer vara dåtid och det kommer finnas en ny framtid. och jag kommer bergis längta tillbaka till den dåtid som jag lever i just nu.
ett år är ju ingenting. som jag brukar säga till mina kunder, de är som sandkorn i öknen.
undrar var jag står om ett år.
planen har hela tiden varit att jag ska börja plugga igen då.
men jag har ännu inte tagit reda på vad jag vill läsa.
jag har börjat fundera, men jag är girig.
jag vill ha allt, utan att offra för mkt.
jag vill tjäna pengar, och hinna spendera dem om ni förstår den parallellen.
och så vill jag älska mitt jobb.
gonna be tough.
jag vill ha kakan, och äta den...
ja har även börjat fundera på vad som motiverar mig.
för det är verkligen inte pengar, har jag märkt.
nu när jag har dem.
jag vill tjäna pengar för tjänandets skull.
jag vet inte vad jag ska göra med dom.
dom finns där bara.
i väntan på att få gå till ngt viktigt.
jag är inte lyckligare nu, än när jag inte hade ett korvöre.
jag kanske har mer saker, men inte ett mervärde.
jag tror det är för att jag inte värderar just själva pengarna så högt.
det låter sjukt konstigt, men jag känner så.
visst är det enklare, och jag önskar ingen (än mindre mig själv) att hamna i den sitsen igen att man inte har ngt. konkret då.
för man har alltid sig själv, vilket är det viktigaste.
så länge man har sig själv äre lugna gatan.
har man aldrig haft pengar antar jag att man lär sig leva utan dom.
den lärdomen försvinner ju inte bara för att utfallet blir annorlunda.
men jag har förändrats mkt.
tillochmed jag själv börjar märka det nu.
jag vet inte om det är på gott eller ont.
jag hoppas att det är bra.
nu har jag skrivit i snart 1,5 timme.
nu får det vara nog..
är snart framme i skåne, där jag ska spendera lite kvalitetstid med mina ögonstenar.
på riktigt.
de är ngt jag värderar högt.
och att ha pengar är en förutsättning då om man ska kunna leva som jag numera gör.
som killarna sa igår "åker du över halva sverige för en 20-års fest?"
ja, tänk för att jag gör det.
jag hade tagit mig tvärs över landet om det så varit den minsta grejen.
men det är ett skört förtroende, som man önskar inte missbrukades.
jag tror att det är för att jag önskar att jag blitt bemött på samma sätt.
nu är det ju inte alltid så.
ofta är det ganska sällan så, men de händer.
och det är inte alltid värt de. de uppoffringar jag gör alltså.
men de gånger de är värt de, så kompenserar de upp för övriga gånger.
men som sagt, för typ 3:e gången, haha ja är bra på att runda av känner ja.... not.
nu är jag i lund om 20 minuter, där lax hämtar mig innan vi styr äventyret mot festligheter i Julia och Clarys ära.
det är nog möjligheten att ha möjligheterna som driver mig tror jag.
näst efter att veta att jag duger.
den bekräftelsen har jag alltid jagat, i vad jag än åtagit mig.
för det är väl därifrån prestationsångesten kommer, eller hur?
jaja. de reder sig, de äre fina med skåne!
Puss,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar