have you ever felt this...

have you ever wished for an endless night?

sitter och tar in söndagsnatten.

mjuk musik och stilla filosoferingar.

livets mening, sveriges styre, framgång, motgång och gårdagens problem.

allt är som en trasselsudd.

jag orkar inte riktigt engagera mig.

jag vill. men jag är för lat.

jag önskar min gitarr vore stämd.

jag önskar att man fick vara hur högljudd som helst på natten.

jag önskar att småtimmarna aldrig tog slut.

imorrn äre träning igen, lagom nu tills träningsvärken nästan gått över!

på't igen bah.

lika bra.

funderar på att ta mig en titt på noterna farmor gav mig.

hon vill att jag sjunger in några av gammelmormors låtar på en skiva.

jag känner mig väldigt hedrad och det ska bli jätteroligt.

"lilla mamma" viskar hon.

hon bär sorg.

men hon vill vara stark.

hon är den starka kvinnan.

hon är den som aldrig viker sig.

hon är den som alltid finns där.

hon är allas klippa.

jag trodde hon var bottenlös, men vi har nått hennes djup nu.

vi har nått en ny insikt.

hon är mänsklig.

vad gör man när en av sina största förebilder inte är så stark plötsligt.

när rollerna kastas om och du plötsligt har befälet och ska vara den starka?

för alla får vara ledsna.

alla får vara svaga.

även våra klippor.

men visst blir man ställd för ett slag.

och visst är det svårt att se någon man håller av känna smärta.

framförallt de starka individerna.

Min farmor är en enastående kvinna.

Tyvärr är hon nog inte bortskämd med att få höra det i den utsträckning hon förtjänar.

Än mindre av mig.

Fan va dåliga vi är på att credda varann.

så dåliga att det är en ovana snarare än en vana.

vilket i sig har lett till att vi är bättre på att ta kritik än beröm.

för det är mer förekommande, så det har man lärt sig hantera.

det finns många kvinnor jag beundrar i min närhet.

många starka kvinnor.

farmor, mormor, mamma, lotta, nettan, gammelmormor...

nu ska jag sjunga en trudelutt till er ära i nattens stillsamhet.

tack för att ni finns och har funnits.

Love,

S.