kärleken är en vilde.
man tror man har den under kontroll, men vi lurar nog bara oss själva.
jag har bevis.
jag sa; jag tror jag är kär (det var jag ju såklart inte)
jag sa; jag är definitivt inte kär!!! (men det var jag ju såklart)
varför ska man göra det så svårt för sig själv?
jag har alltid sagt att jag inte kan bli kär.
att jag inte är den personen som är kär.att jag inte vet vad kärlek är.
jag har precis insett att jag levt i förnekelse.
jag kan visst bli kär.
och jag har varit kär.
för kär för att märka det.
och erkänna det...
jag har nog inte fattat förrän nu, NU, hur kär jag faktiskt var i dig.
fastän du inte riktigt förtjänade det.
jag tror jag har jättelätt för att bli kär.
jag tror att man blir lite kär i alla man träffar?
eller förälskad iallafall..
men det är tur man är bra på att vara efterklok.
för ingen vill väl vara så självständig (läses ensam) som jag utger mig för att vara?
eller?
ensam är fan inte så jävla stark?
folk vars namn exempelvis sara skriver S som i snygg, jag skriver S som i solo,
now how sad is that?
inbillar mig att jag är stark..
pfft.
men nu när denna insikten nått mig, vad skönt det hade varit om jag inte gått omkring och vart så förbannat nogrann med att inte bli kär. bara släppa kontrollen lite, pusta ut och bara vara lite jävla kär?!
haha nej, skämt åsido.
ett steg i taget, en insikt närmre!
(och en handling längre ifrån..)
jodå, det ska nog bli människa av mig med en vacker dag.
nu spränger mitt huvud mig.
och snart poppar förhoppningsvis huvudvärkstabletten igång så jag kan sova.
jag får spekulera vidare i kärleken en annan dag. kan faktiskt bli lite intressant då den alltid varit så förnekad och oälskad i denna blogg. ja, tabubelagd rent ut sagt.
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar