jaaaa, javet vafan förlåt.
jag vet bara inte varför jag inte skriver längre.
denna utmaningen som ja trodde skulle vara askul verkar visa sig vara en av mina snilleblixtar som dör ut ungefär med en gång.
jag har känt mig lite stressad på sistone med, gått in lite i mig själv.
kan också vara en anledning.jag vet inte.
jag lovar ingen ändring, men jag lovar en bättring, haw das dat saound?
hemma från jobb.
segt.
ligger på hotellet i hbg och är allmänt förvirrad.
jag har på ngt vis kommit in i en period där jag är lite mätt på allt.
samtidigt som jag känner mig likgiltig och handlingsförlamad.
jag vill jobba, men jag vet inte varför varför.
jag vill vara ledig, men jag vet inte varför varför.
jag har tydliga mål, som jag verkligen vill ta, det är inte det.
och jag har inte varit hemma i ea sen i julas (2 dgr) så det behövs.
så det är helt enkelt inte det heller.
det som det kan vara är min sjukdoms bitterhet som talar.
förmodligen.
så nu skuffar vi undan det.
tänker på ngt annat.
det är väl ingen idé att jag tar nästa punkt i utmaningen en dag som denna då det är "Dag 4 – Mina mål/drömmar/önskningar." då blire nog bara soppa. jag vet. jag ska välja ngn av dem. vemfan behöver följa nummerordning liksom?!
Dag 23 - en låt som får mig att gråta
ja, mina vänner.
den där sorgen, det är ju just en enveten jävel.
dök på mig helt oprovocerat igår.
ibland gråter jag.
ibland ångrar jag.
ibland drömmer jag.
ibland skrattar jag.
igår blev jag sorgsen.
men ni höll mig sällskap hela vägen, båda två.
jag tänkte, där uppe sitter ni o snackar skit.
månen lyste så starkt igår, som om den försökte säga mig ngt.
och sen försvann den bara.
jag utbrast "lämna mig inte, följ nu med!?"
och då dök den fram igen.
så nog finns ni där allt.
jag har inte skrivit på länge.
och jag har inte sörjt på länge.
jag har väl förtryckt det, i guess.
med detta menar jag inte att jag glömt er, för hur skulle jag kunna göra det.
jag vet inte vad jag menar.
jag minns att jag tänkte igår, att jag hade agerat så annorlunda om jag vetat vad som komma skall.
mina prioriteringar var inte helt fucked, det är inte det jag säger, de var sedvanliga, men hade jag vetat hade jag gjort ngt ovanligt.
kanske hade det kunnat rädda en av er iallafall.
jag har fortfarande inte besökt ngn av er.
jag är rädd.
dessutom har jag gjort världens grej av det.
jag skulle ju kunna ta med ngn och få hjälp att få det överstökat.
men det är inte så jag vill att vår återförening ska vara.
jag vill att det ska vara bara du och jag, tja gånger 2 då.
jag vill inte blotta min sårbarhet inför ngn annan än er.
jag vill inte behöva förklara ngt för ngn annan än er.
jag vill framförallt inte behöva stå till svars för varför jag ännu inte dykt upp.
för ens er..
jag har inget att komma med där.
det finns inget bra svar.
det blir svårare och svårare att tänka och allt svårare och svårare att minnas.
det är så sjukt.
det är fortfarande så jävla overkligt alltihop.
men samtidigt finns det ju så många vittnen som bekräftar deras existens.
eller så är det helt enkelt så att jag har stängt dörren till våra fina minnen.
av den enkla anledningen att det är för jobbigt att plocka fram dem.
även de bästa minnena.
jag har stängt dörren och gått därifrån.
det kan man ju nästan kalla svek.
inte bara gentemot er, men mot mig själv och andra som bär på samma börda.
nu orkar jag faktiskt inte skriva mer.
sjukan har tatt övertaget och vill att jag ska sova, igen.
just det, låten.
håkan hellström - du är det finaste jag vet
lyssna, minns och sörj.
det är en fantastisk stund.
"allén är inte så dålig ändå, när du går bredvid"
du är det finaste jag vet,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar