never ever...

djupdyk


man ska passa sig för att rota egentligen överhuvudtaget.
möjligheten finns att alla hade mått bättre då.
eller iallafall inte sämre.


jag talar med en vän om kärlek.
den där jävla kärleken.
ibland önskar jag aatt jag aldrig hade träffat dig.
det har inte häänt förut. 
att jag önskat de alltså.
men just nu känns det så.
det hade bespart mig så mycket..
men så kan man ju inte tänka heller eller hur.
jag själv brukar ju predika 
"man ska aldrig ångra ngt som en gång fick dig att le"
och nog fick du mig att le..
både en och två gånger.
helvete.


ja tänker på det som varit.
hur det är nu.
hur det hade kunnat vara istället.
hur det var innan..
hur ingenting förändrats trots allt.
och hur jag inte kommit någonstans.
om jag någonsin kommer komma någonstans?


hur blev det såhär?
hur blev jag så skadad?
hur blev jag så kall?
hur blev jag så svår?
hur blev jag känslomässigt inkompetent?
hur kan jag ta mig ur det?


fick jag inte tillräckligt med kärlek som barn?
var det några tidiga svek, som satt sig så djupt att..
var det någon som tutade i mig att kärlek är dåligt?
var det någon som sa att känslor bara är till besvär?
eller är allt bara hjärnspöken?
helvete.


som sagt, man skulle låta bli att rota egentligen.
alla hade mått så myckt bättre då.
möjligheten finns att jag hade mått mycket bättre då.
men nu är det inte så.
och trots att jag dykt i ämnet ännu en gång av hundratals, så har jag fortfarande ingen lösning?
ÄR inte det ens lite konstigt.
att mitt största och svåraste problem ska behöva vara jag själv.
det som är lättast och svårast att påverka.

gonatt,


S.