leave me breathless...

hur lyckas det bli så fel?

hur kan tanke och kroppsspråk bli så osynkat?

dags för en liten allvarsstund igen tror jag. längesen sist.

bara vart en massa värdelöst trams om hur dagarna spenderas.

Men jag antar att kvällen dilemma är: Hur chansar man när man safe'ar?

Att chansa innebär att man ignorerar riskerna, ignorerar det faktum att det kanske inte går som man vill, att livet kan ta en oväntad (och kanske oönskad) vändning.

Att safe'a innebär att man ignorerar chanserna, struntar i hur bra det kan bli, är lika orubblig och tjurskallig som en konservburk.

dessa två fenomen kan omöjligt sammanfogas, så varför bry sig om att försöka?

man måste välja. jag hatar att välja. jag hatar att chansa. jag är jävligt konservativ. jag hatar förändring.

men jag har kommit till insikt, jag är ingen beteendevetare men jag måste ju vara människa nog att kunna veta vad jag gör med min tanke och med min kropp.

jag talar inte om att jag är utvecklingsstörd och att jag har okontrollerbara ticks som handikapp, nej nej, som tur är så är jag lyckligtvis funtad någotsånär friskt och normalt.

men mitt problem är att

- huvet tänker en sak, inbillar sig att alla fattar

- kroppen säger en annan sak, ingen fattar

helvete liksom...

ett annat mer uppmärksammat problem på sistone är "gåt-syndromet"

låt mig göra er bekanta med detta underliga begrepp.

för jag är en sann mästare på det.

- inget att eftersträva dock!

Gåt-syndromet innebär att man går som katten runt het gröt, man går fram till dörren men ringer aldrig på, ställer sig på trampolinen men hoppar inte. ni förstår konceptet.

nyckeln är att man vill, men man kan inte förmå sig.

detta leder i sin tur till att man säger allt man kan komma på, förutom just det man vill ha sagt.

"man talar i gåtor"'

vad beror detta på? hur kommer det sig att vi inte kan tala klarspråk?

tror vi inte på det vi har att säga?

nej, jag tror att det hänger ihop med detta med risktagandet och safe'andet.

- iallafall i mitt fall.

så länge man aldrig sagt ngt rätt ut kan ingen vända det emot en

så länge man aldrig yttrat sin egentliga tanke kan inte en själ egentligen göra ett dyft.

detta gäller allt allså, inte bara känslotrams. exempelvis om man har ett prov i plugget och inte får alla rätt (jag har aldrig nöjt mig med mindre)

- nämen jag kunde ju pluggat mer och hade jag gjort det så hade jag haft alla rätt. så det är lugnt. jag duger.

mitt värsta scenario är utan tvekan att jag inför något verkligen gett allt.

maxat.

och misslyckats.

- vad ska jag då skylla på?

- vad ska jag då gömma mig bakom?

- min största fiende är jag själv, för fan vad kritisk jag är.

jag blir fan aldrig nöjd. och det är fan inte bara på gott alltså.

MEN som sagt, detta är skönt för en sån safe'are som jag. man har alltid en ursäkt, alltid ngt att skylla på. man är aldrig blottad, och detta är viktigt för mig. för det är det värsta känsla jag vet.

- naken, utsatt, uthängd, färdig för att analyseras och bedömas.

detta låter ju bra, hela safe-grejen, kan tyckas. för allt detta är sant. man blir aldrig utsatt.

men jag ska vara ärlig och hänga ut mig själv som en hycklare lite grann...

- för det har fan aldrig gynnat mig, detta är självdestruktion på högsta jävla nivå. för man kan aldrig släppa in någon.

jag har många vänner

många vänner som jag älskar och respekterar väldigt mkt

jag har en familj

blodsband som betyder jättemkt för mig

- trots detta tror jag inte att jag kan säga att jag har någon som känner mig. och då menar jag verkligen känner mig. detta är det sorgligaste konstaterande på väldigt länge. eller ja, vafan, det är ju förjävligt!

jag ska sluta med detta.

jag ska sänka min krampaktiga gard,

riva min omsorgsfullt byggda mur,

och kasta mig ut i ovissheten.

den äckliga, skrämmande, nakna ovissheten.

jag ska på allvar chansa.

jag kan förlora.

det kommer ta hårt.

men då har jag iallafall för första gången i mitt liv gett verkligen allt.

den vackra dagen har anlänt, gott folk. nu ska jag samla mod.

let's pray I'm ready

wish me luck,

S.