vad gör man när någon nära går bort?
hur beter man sig när en älskad vän försvinner?
hur tacklar man att bli lämnad kvar ensam?
jag har sörjt, jag har bearbetat, jag har "gått vidare".
har jag glömt?
har jag återhämtat mig?
har jag läkt?
nej.
finns det saker jag ångrar?
finns det saker jag önskar jag hanterat annorlunda?
finns det stunder jag kommer bära med mig under resten av mitt liv?
ja.
jag har fått utstå en av livets hårdaste uppläxningar.
Att aldrig ta någon för given.
låter hårt, men det är så det är. vips så kan de vara borta. inte bara ur ditt liv, men ur själva livet med. vad finns att göra då? be om förlåtelse? säga att ja lovar att bättra mig? hävda att man ska göra allt bra igen? men det är försent. allt kan aldrig bli bra igen. du har lämnat sår som är omöjliga att läka, men du har också gett mig en av livets finaste gåvor. lärdom.
du har lärt mig så mkt genom åren, som jag aldrig skulle kunna värdera i ord. du har fått mig att inse saker jag aldrig skulle upptäckt annars. du har gett mig ögon att se med, sinne att tänka med och styrka att handla med. och jag är dig evigt tacksam.
men du ska inte tro att du kommer undan så lätt. tiden läker inte alla sår, och jag är hemsk ledsen, men jag kommer nog aldrig komma över det svek du gjorde mot mig. hur du övergav mig. och på det sättet. jag kommer aldrig kunna blicka tillbaka på det och säga - men det är ok.
men det får stå för mig. jag är hemsk ledsen, nettan, men jag kan bara inte. och jag är verkligen ledsen.
ibland sköljer du över mig när jag har garden nere. ibland tar jag fram dig när jag är redo. idag är jag redo. eller jag trodde jag var. jag intalade mig själv att jag kunde skriva till dig utan att bli ledsen, och jag inbillade mig att jag skulle vara starkare idag än andra dagar. men när det kommer till kritan är jag fortfarande 15 år, sitter i min farmors vardagsrum, randig i ansiktet av maskara, med lasse hårt kramande om mig på min ena sida och en soffkant stabilt på min andra. farmor uppgiven framför mig. jag sitter där, 15 år gammal, nyss hemkommen från ännu en dag i skolan, det är fredag. jag stirrar in i väggen säkert i 1,5 timmar. jag är tom. jag är vilsen. jag vet inte vad som är upp och ner, jag vet knappt vad jag själv heter. tid och rum har upphört. framtiden är som bortblåst och vårt förflutna susar omkring som i kaos i mitt huvud. det var fredagen 7 oktober 2005, dagen efter.
jag sparade allt jag kunde om dig, och vägrade släppa någonting som hade med dig att göra. jag har fortfarande kvar en gammal tröja från dig med halmstrån i fickorna, som jag inbillar mig fortfarande har din doft kvar. saker du gett mig har jag i säkert förvar. jag har fortfarande ditt mobilnummer på mobilen. jag tror fortfarande jag kan det. 0739240122. jag sparade smsen så länge jag kunde. gamla "att göra-lappar" med din handstil. jag kan inte släppa dig. kommer aldrig våga släppa taget.
men det var inte bara du som försvann den där dagen. det var allt som hade med dig att göra. inget mer hästeri, jag vet inte ens vart hästarna hamnade.
inga mer hundpromenader i skogen dag som natt, vart alla hundarna tog vägen är för mig ett mysterium.
inget mer dennis, du ska inte tro att jag glömt honom, jag tänker på honom ibland. undrar hur han har det, hur han tar det.
det var även slutet för mitt eskilstuna. inte på en gång, men jag tror det var det som blev det avgörande. jag menar - hur skulle jag kunna lämnat allt det där? hur skulle jag kunnat lämna dig och djuren? ni behövde ju mig, liksom jag behövde er. liksom jag fortfarande behöver er...
det är som en film. före och efter nettan.
ingenting blev som det var efter att du kommit in i mitt liv. ibland inbillar jag mig att du faktiskt var ett sändebud från ovan, en ängel, som kom till mig för att leda mig in på rätt spår. du skakade om min värld, och jag saknar varje sekund av det. den dagen var ditt jobb fullbordat, och det var dags att lämna oss för att klara oss på egen hand. det var en sorgens dag. hoppet, framtiden, tryggheten - allt var som bortblåst. men det återfinner sig i sakta mak. utan dig. du, min ängel, blev återkallad. men du har inte lämnat mig helt och hållet, det vet jag. det måste jag tro. du är min skyddsängel och du finns vid min sida varje steg jag tar. you got my back.
du var en fin människa.
du var en underbar vän.
du är saknad.
du har format mig, mer än du någonsin kan förstå.
Aldrig ska jag sluta älska dig.
.
I'll never let you go,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar