pieces of me...

välförtjänt lugn och ro?

jag har fanemig haft en riktigt bra dag idag. lagom stressig liksom och första riktigt slappa dagen på länge. jag har inte pluggat, men det väsentliga här är att jag inte ens tänkt på plugg. så jäla skönt.

det borde vara dags att planera "resten av mitt liv" nu, men det får fan vänta lite till. väntar på lite besked och lite agerande. jag är passiv som aldrig förr nu. inte bara gällande detta som bekant.

men jag tänkte försöka fokusera på glädjen idag.

men glädje är så jävla svårt att beskriva. den finns där när den finns där. en känsla av välmående och välbehag. det kan vara när man känner sig nöjd med sig själv eller när man presterat. Kan vara när man överkommit det där oöverkomliga hindret eller när någon särskild sagt precis vad man behövde höra.

det för mig onekligen in på kommentarer och komplimanger. skit i glädjen nu, vi skyller på att "we got carried away" haha.

vad är egentligen skillnaden på dessa ovanstående? båda är känslor, båda är någon annans tankar. skillnaden är klangen. skillnaden är syftet. skillnaden är kontentan.

varför är det så lätt att ta till sig en kommentar och så svårt att ta till sig en komplimang? jag är en mästare på att tolka pikar, men jag är inte ens med i matchen när det kommer till komplimanger. som yngre skyllde jag alltid på att jag var van att få kommentarer och ovan att få komplimanger. men jag kan inte gömma mig bakom detta längre. för kommentarer når mig inte lika ofta längre - som tur är, och komplimanger är ngt som blivit allt vanligare - som tur är!

haha. men trots detta är jag inte bättre på att hantera dem. varken kommentarerna eller komplimangerna. missförstå mig rätt, jag var inte helt sönderhatad som ung och dyrkad nu. nejnej, allt mina vänner, är på en lagom nivå.

men hur kommer de sig att vi inte tillåter oss få vara värda dessa komplimanger? hur kommer det sig att vi inte tänker på att vi förolämpar de som ger komplimangen genom att inte ta emot den på ett värdigt sätt? okej, jag ska sluta skylla ifrån mig nu, jag kan faktiskt - rent teoretiskt - endast föra min egen talan.

men varför kan jag inte acceptera att andra kan gilla mig för den jag är?

varför kan jag inte acceptera att vissa anser att mitt utseende är helt ok?

varför tillåter jag inte mig själv få ta del av dessa godbitar vi människor inte kan leva utan?

vi som männsikor behöver bekräftelse.

jag är människa.

jag behöver bekräftelse.

när bekräftelse kommer, varför rejecta den?

varför inte gotta sig lite och känna, fan hon/han har rätt!

nä nu får ja sluta predika, cissi vill knoppa och jag har slagit läger i hennes säng.

men förstå min poäng, medmänniskor.

(ja ska läsa igenom detta sen nån gång när ja får tid o se om det är förståeligt nånstans, och riskerar väl kanske att få klara upp och vidarediskutera detta, då mina nutida inlägg tenderar bli rätt virriga och ostrukturerade)

Ta er Cred, medmänniskor.

vi är vackra. jag är. du är.

även om jag inte tycker det en viss dag, finns de bergis nån förvirrad jävel som inte skulle hålla med mig, och vice versa.

Be You,

S.