everywhere i am, there you'll be...

Idag har jag tänkt på dig.

ännu ett förtroende har idag infriats.

ännu en person vet om dig nu.

jag älskar att diskuttera saker och jag älskar att diskuttera med mig själv. det är som att jag under dessa kommunikationer lokaliserar min egen ståndpunkt i diverse frågor. först genom att uttala mina egna tankar och sen genom att lyssna på de andras. när jag sen ligger och tänker för mig själv är det som en slags överläggning och min terapi blir att skriva ner det här. det är då jag bildar min uppfattning. jag gör det för min egen skull och jag mår bra av det.

när jag var yngre talade du om för mig att jag borde lägga pussel. vafan, vadå pussel är en ganska logisk respons på det. men du hade tamigfan rätt. jag spenderade min sk fritid (som egentligen inte existerade, men a nattetiden då) med att lyssna på musik (sån rogivande lugn fin musik) och lägga ett gigantiskt pussel. och det var bra terapi. man fick sitta o klura på saker utan att bli störd av massa logik som krävdes i själva utförandet. det är lite som att mocka. eller jobba har jag märkt. som när ja bäddar på gästis. några timmar för mig själv liksom, när man utför en rutin. eller att sitta o rita medan man pratar i telefon och se sen vad det blev för krumelurer.

du fick mig att tänka mkt förut. före. när allt var bra och du fortfarande fanns vid min sida. men det är nog frågan om du inte får mig att tänka mer nu när du lämnat mig.

du har hjälpt mig så många gånger att det är oräkneligt. både nu och förr. även det är terapi.

terapi och terapi, när man får tid att rensa huvudet och känna stadig mark om ens för en liten stund.

men idag har jag tänkt på dig. och sörjt dig. igen.

önskat att saker vart annorlunda, spekulerat i hur livet sett ut då.

det finns så mkt känslor som så sällan får spelrum att det rinner över stundtals när man är som minst beredd. man har garden nere. man är hjälplös.

men som jag själv hävdat tidigare idag

"what doesn't kill you makes you stronger"

och det är så sant som det är sagt. fast under förutsättningarna att man tacklar det på rätt sätt i guess. det funkar exempelvis inte att stoppa undan allt på okänd ort för att slippa ta del av det, då det förr eller senare bubblar upp igen. känslor är inte till för att förtryckas. det är så logiskt. känslor ska kännas, så är det bara. men logiken sviker ofta, visst fan är det så. men vi måste ju ha i åtanke att det inte beror på att logiken felar, det är ju faktiskt vi. vi som vägrar se, vi som vägrar förstå, vi som vägrar agera. klart som fan att de skiter sig. men skyll aldrig ifrån dig där. det är kommunikationstrassel, en fnurra på tråden, brus i kanalen, dåliga batterier. ni förstår min poäng. och trots känslornas och logikens abstrakta skepnad är de ett konstant fenomen. detta kräver insikt och acceptans. ibland har man det. ibland inte. även om det är hårt att höra och säga.

jag insåg en sak idag. det har tatt mig 4 år. kan ni fatta det då. snacka om kommunikationssvårigheter med logiken!

jag har insett att jag lagt ner så mkt tid på att återfinna och lokalisera dig att jag faktiskt förbisett vart du faktiskt befinner dig. och som jag letat. jag har sökt i månen, i stjärnorna, i djur och o vänner. jag har inbillat mig att du är vinden, havet, regnet och solens värmande strålar. jag har inbillat mig att du genom konkreta ting försökt vägleda mig.

men det är ju så enkelt. så enkelt att jag inte ens tänkt på det. för enkelt helt enkelt.

för du finns med mig varje steg, varje framgång, varje motgång.

du är närvarande vid alla misstag och glädjestunder.

du har format mig och du påverkar fortfarande mig mer än någon kan ana.

jag har äntligen insett vart du är.

Du är ju i mitt hjärta.

Jag kommer ihåg alla dagar med dig,

S.