Vad nöjer jag mig med egentligen?
Vad brukade jag nöja mig med, förut?
Har jag förändrats så radikalt?
Jag vet (och borde inse) att den 16-åriga Stephanie som var bosatt i eskilstuna, pluggade på eftermiddagarna, tränade på kvällarna och tävlade på helgerna inte är samma person som den jag är idag.
Men hur stor kan skillnaden vara då?
Jag, Stephanie, 18 år, bosatt på ett internat i skåne pga gymnasiestudier, pluggar på nätterna, tränar på kvällarna, gör bullshit på eftermiddagarna och slösar tid på helgerna. (hattar rundor, pluggar, festar, tävlar, jobbar, sover, naaaaaadaa)
Visst är det lite skillnad. men så jävla stor kan den väl inte vara? Jag beteer mig annorlunda. Jag är generellt sätt gladare. jag ser i princip likadan ut. ingen skulle kunna säga någon större skillnad. Men jag känner mig äldre. Jag känner mig så jävla mkt äldre. Fast ändå inte. Jag slösade aldrig med pengar förut, men jag slösar defenitivt aldrig med pengar nu. Jag tog ansvar förut, men jag tar fan så mkt mer ansvar nu. Jag har alltid varit självständig, men nu känner jag mig solo. Jag har aldrig riktigt låtit morsan bestämma helt över mig, men nu vet hon i princip inte ett smack om mitt liv. Jag kan iochförsig inte säga att hon var direkt överuppdaterad för två år sen heller, men hon vet inte ens hur mitt rum ser ut som jag bor i, i vilken stad jag tränar gymnastik, vilka lärare jag har i plugget, vad jag gör om dagarna, vilka jag umgås med, hur mina helger ser ut. hon vet hur jag mår - under förutsättningen att hon ringer och frågar "hur är det" som öppningsfras, utan att lägga ngn större vikt i svaret.
Missförstå mig rätt, jag tycker om min mamma, vi är sams i nuet och allt sånt, men hon har ingen koll på såna simpla, vardagliga saker - det var det som var poängen.
jag hatar att blogga när man tappar tråden och flyter iväg. man glömmer vad sitt syfte var.
Vi talar om förändringar, nya som gamla, bra eller dåliga, aktuella och totalt oväsentliga.
Stephanie 16 år och Stephanie 18 år är inte samma person, även om det verkar vara så utåt. Eller fan vet ja förresten, min utstrålning kanske har förändrats och sånt påverkar ju hur man uppfattas även om skalet är desamma. Vi kan ju hoppas att min utstrålning förändrats iallafall, för hur kul är man som tonåring egentligen. Det är fan ren röta att det inte skiter sig mer än det gör. Fan, ett gäng vilsna själar som försöker leta sig fram i världen. ingen experience överhuvudtaget att luta sig tillbaka på. Ingen självklar bekräftelse någonstans. Defenitift inte från sig själv.
Men så finns det dom som kommit längre, de som funnit delar av sig själva och lyckats pussla ihop dem. De med karisma, utstrålning, självinsikt, självsäkerhet och självförtroende.
Ett fjuttigt ord, men med fan så viktig innebörd. det självförtroende vi eftersträvar är inte det självförtroende vi föraktar. för sånt förekommer ju med. Ni känner igen det, det där självförtroendet som missbrukas, tas fördelar av som inte är förtjänta, det självförtroendet utan insikt. De som har detta är dom man till en början får för sig har "kommit längre", det är dom som lurar både sig själva och andra att dom avancerat till en högre nivå. men teater är bara skådespeleri, förr eller senare faller ridåerna och då står de där, blottade. ensammare än någon annan.
men hur kommer man dit? hur når man den punkten att man känner sig själv så pass väl att man kan utstråla denna säkerhet? Vi är alla medvetna om att detta är en successiv process, men av den anledningen kan vi junte bara skita i de och låta de sköta sig själv! Det kräver väl engagemang och ständigt underhåll? inte fan vet jag, men jag inbillar mig det.
det är ett mål för alla att hitta sig själv och jag är inget undantag. Men jag har lagt det på is länge nu, dags att ta skägget ur brevlådan. göra slag i saken. få arslet ur vagn. sluta snacka och börja agera. tiden är mogen. jag är mogen. jag kommer inte ångra det.
Näfan, det känns som att det är på tiden att man inser sitt rätta värde så man kan sluta upp med att lura sig själv och andra att detta är allt man går för. "What you see is what you get" är ett bekant ordspråk, men hur sant är det egentligen?
Jag kan inte säga att mina första intryck av någon person egentligen har varit korrekt när man väl lärt känna personen. Fördomar, andras åsikter, teater & utseende är det första vi lägger märke till hos nya människor. När man tatt sig förbi denna barriär av mixed feelings möter man - om man har tur - den egentliga individen. När man kan korrigera fördomarna, genomskåda skådespeleriet, bortse från andras åsikter genom att skapa en egen uppfattning, , se till insidan istället för utsidan.
Den vackra dagen man skymtar själen - först då vet man vad man får. För mig har sannerligen den personen jag först sett aldrig varit densamma som jag sen såg. Det är både vackert och sorgligt på samma gång.
detta inlägget blev så jävla flummigt och ostrukturerat. fandå. aja. ja orkar inte riktigt bry mig.
ja fick skingra mina tankar lite iallafall.
för övrigt, Stephanie 16 år... höhöhö
feel like a lifetime passed by. kind of has.
Ensam är stark,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar