tråkiga besked, ja vafan gör man åt dem.
så jävla blödig man vart på sistone att man fan är beredd att kräkas på det.
ringde morsan idag.
har inte snackat sen hon ringde mig och sa att hon inte skulle komma på min studentfest i sommar sen. fastän den är hemma. fastän hon sagt att hon skulle.
motivering: hon skulle inte klara av de.
jag orkar inte dra detaljerna varför saker och ting är som de är i min familj, för jag vet de fan knappt själv. men ja, det är väl ingen slump egentligen att jag är där jag är idag.
jag var iallfall tvungen att ringa upp henne för jag var så arg och så ledsen. jag var den där pyttelilla flickan som vi alla har inom oss, som så sällan får träda fram. men visst finns dom där. efter att ha snackat i säkert en timma har vi kommit på det klara på både det ena och det andra. insikt har vunnits och framsteg eftersträvas.
samtalets viktiga detaljer i stora drag och utan bakgrund.
- mamma kommer inte. hon är för ledsen och ångestladdad inför det och det blir för jobbigt för henne.
- stephanie spottar vid någon punkt ur sig "men jag då? hurfan troru jag mår?!"
förövrigt ngt som aldrig skett förut.
- mamma kommer till insikt. hon ska tänka på saken. jag tror poängen gick fram när hon frågade vad vill du då och jag svarade det enda jag vill är att du ska komma.
(hon försökte med att jag skulle må bättre av att hon inte var där eftersom hon ändå inte skulle bidra med ngt då hon skulle vara ledsen och sånt. jag argumenterade omkull henne. "hur tror du jag kommer må om du inte är där då? tror du jag kommer vara lycklig då?" jag förklarade att jag aldrig velat såra henne med inbjudan. slutar med att hon ber mig sluta gråta. jag kan inte. hur blir det bra då, jag klarar inte av att du gråter. då kom det dära andra.)
- mamma har cellförändringar.
jag förstörd igen. hon tror att ja är ledsen över festen fortfarande.
- förflutet-snack
- vi får talas vid en annan dag.
"en dag tror jag du kommer förstå" säger hon.
"vissa saker kan man aldrig förlåta".
jag har aldrig vart nån stjärna på relationer och tiden har aldrig varit min bästa vän.
hur hinner man allt man vill göra, utan att någon kommer ikläm?
hur bär man sig åt och är så äkta och neutral som möjligt utan att tolkas som att man står på någons sida?
min mamma tror att farmor är min gud och att jag dyrkar henne över allt annat, att hon försöker ta mig ifrån morsan och att jag aldrig kommer värdesätta henne lika mkt som jag värdesätter farmor.
synd att hon är så fel ute.
synd att hon känner mig så dåligt att hon inte känner igen min uppskattning.
synd att hon aldrig får veta det.
.
.
det jag är sämst på är nog att visa min uppskattning.
eller egentligen blotta mig överhuvudtaget.
speak my mind.
känslorna.
- som jag skrivit om så många gånger.
jag vill så mkt, men lyckas oförskämt sällan...
hon är ju endå en av mina största förebilder. ensam är stark, det har man fått lära sig av henne. sen fann hon lyckan, och slapp ensamheten och sen gick det utför.
varför ska det vara så jävla svårt att bara tare piano och trivas och vara lycklig?
hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag nog gjort det.
dock skulle det ha kunna haft inflytande på mina senaste skåneår.
ingen idé att grina över det. kan ändå inte påverkas såhär i efterhand.
åren har gått, såren ligger fortfarande vidöppna.
ingen vidare läkhud verkar det som.
nä fyfan, nu har jag svamlat nog.
livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar