att tampas med sig själv är inte så lätt som de kan tyckas.
man tror att vinnaren är given, men ack så fel man kan ha.
man är ju trots allt sin egen överman.
ibland vinner jag, ibland vinner jag.
ni fattar?
"man skall icke färdas genom livet i fruktan, heller icke i flykt"
- skärpning, stephanie löfstrand.
men hurfan gör man.
det är inte som när man står på bryggrackarn och ska hoppa i.
"ett, två, tre - på de fjärde ska de ske..." osv.
då vet man att vattnet är kallt, men att de blir bättre med tiden.
dessa grejer ja snackar om, fan de bara dyker upp, man är oförberedd.
flyktvägen blir plötsligt glödhet och jävligt lätt.
jag säger att jag inte ljuger och har mig, men gentemot mig själv måste ju de vara tidernas lögn.
för den som ständigt blir förd bakom ljuset är jag själv, det är absurt.
jag måste sluta ljuga för mig själv.
jag säger att man inte ska nöja sig, och att man inte ska ge sig till vemsomhelst, men faktum är att det kanske inte är fel att prova nångång ibland. för annars kommer den man inbillar sig vänta på slinka förbi fratt man fegar.
jag har ingen specifik i åtanke, men jag har än en gång blivit knäppt på näsan och vaknat till ur min bubbla.
och jag sa en dum grej häromdan. jag vet inte vad de kom ifrån, men det kan ju ha varit jag som ljög för mig själv i tron om att jag skyddade mig själv.
"ta inte detta så allvarligt"
hjärnsläpp.
ja ska pusha min egen gräns. jag tvekar redan.
nu ska jag inse lite fler dumma grejer jag sagt och gjort inom ämnet genom åren och se om jag kommer till någon härlig insikt. förmodligen. men skillnaden som skulle kunna bli denna gång hade ju kunnat få vara att jag gör ngt åt saken. slutar safea. blottar mig. såras. lever lite. fan vet ja. dra åt pipsvängen.
hycklarn,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar