let it be...

svimfärdig.

idag kan ni tro, höll jag på att dö på allvar.

jag fick ett telefonsamtal som orsakade hjärtstillestånd.

till min jobbtelefon då, med ett nummer jag inte kände igen, så jag trodde de var en kund.

så säger en röst.

"hallå, det är jonathan"

jag blir helt kallsvettig, nollställd, överlycklig och allt samtidigt.

"va?" får ja fram (?!)

"det är jonathan... vi gick i samma klass förut"

"HEJ! shit.... oj... (chocken släpper)

helt absurt.

kan ni fatta att jag 10 år senare talar med en person som brukade vara min bästa vän.

kan ni fatta att jag 10 år senare ska träffa de två tvillingbröder som brukade vara mina bästa vänner. ni kan tro att jag svävade på moln resten av dagen!

det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot morgondagen.

man vet ju aldrig hur de har blivit... på tio år...

mjau,

S.