she never really had a chance...

begravning

dagens stora åtagande var begravning.
jag var lugn som en filbunke hela dagen.
tills vi kommer fram till kapellet, kyrkogården och alla de hemska minnen vi lämnat bakom oss sen sist.
men det var så fint.
så värdigt.
det var perfekt.

jag skulle sjunga för dig.
tänkte att jag inte skulle bli så påverkad.
oroade mig lite för att jag skulle fokusera mer på nettan än på dig.
men det var inga som helst problem.
eller jag ska inte ljuga, men det var inget jag inte kunde kontrollera iallafall.
men att sjunga däremot.
det gick inte.
jag lät som en ledsen hund.
sista versen var det enda som man kunde kalla sång.
och jag blev så frustrerad, för jag ville så gärna få göra det för dig.
sjunga till din ära.
men som jag sa till dig.
- jag sjunger bättre för dig nästa gång :)

nä fyfan vad det var jobbigt faktiskt.
hela alltet.
och farmor är ju en klippa som alltid.
jag förstår inte hur hon orkar.
hon ska alltid vara så stark.
och hon är alltid så stark med.
jag tror jag har sett min farmor gråta 3 ggr i hela mitt liv.
och de är under de senaste 2 veckorna typ...
hon är en klippa den.
men man får ju faktiskt vara ledsen ibland.
det är okej att gråta.
att visa svaghet.
att vara blottad inför andra.
men det är ju så svårt.

Gammelmormor, ditt minne är som en melodi i våra tankar.
du dansar vidare, sorgfri.
det är så vi minns dig.
som den klippa du var, som den glädjespridare du var.
må du vila i frid, det har du sannerligen gjort dig förtjänt av.
vi ses snart igen, jag ska ju sjunga för dig som jag lovat.

Love,

S.