jag har vetat länge att min chef ska sluta.
ändå kommer det som en käftsmäll nu när datumet är satt.
sista augusti
känns så jävla snart.
blev plötsligt så jävla verkligt.
teamet skulle splittras och ett nytt skulle bildas iomed ny TL.
så blir det icke.
teamet kvarstår, men ny TL.
jag känner mig bara jättekluven och jätteledsen.
jag älskar mitt jobb,
jag älskar mitt team.
men jag vet verkligen ingenting just nu.
just nu är jag bara ledsen.
jag tror det beror på att du påminner om nettan.
du har tagit mig under dina vingar, precis som hon gjorde.
du har varit som en kompis, samtidigt som du varit min chef.
precis som hon.
kanske hon skickat dig för att påminna mig om att livet går vidare, i de stunder jag tvivlar.
visa att om man bara öppnar ögonen, sänker garden och tillåter det så finns det underbara människor som bara väntar på att få göra underbara saker för en. och få underbara saker tillbaka.
och nu känns det som att jag förlorar henne igen..
jag gråter.
fan.
asså ibland blir jag arg.
jag tänker; ska den här sorgeskiten förfölja mig var jag än är?
vad fan är detta.
men det är ju klart att den kommer.
det är inte som att det gör mindre ont idag, än det gjorde för fem år sedan.
och det är inte som att jag när jag är 50 kommer sakna dig mindre..
fan.
allt jag gör är en reflektion av mina tankar på dig.
jag orkar på riktigt inte gråta mer nu.
vad vill du att jag ska bevisa?
hur mkt ska jag behöva lida?
kan du inte bara komma tillbaka?
jag ska aldrig mer ta dig förgiven.
jag lovar på ditt liv!
för du betyder mer än vad jag gör.
jag vet varför mina sår aldrig läker.
jag tillåter dem inte.
du tillåter dem inte.
istället bildar de ärr.
för tillslut inser kroppen att det inte spelar ngn roll hur många skorpor den erbjuder. själen sliter loss dem, och då bildas ngt bestående istället.
inget sår, som fortfarande har möjligheten att läka.
utan ett ärr.
ett ärr som aldrig kan försvinna.
jag önskar att du fortfarade fanns.
jag önskar det från botten av mitt hjärta.
jag kommer alltid vänta på dig.
och när du kommer ska jag ge dig en rejäl utskällning.
haha.
de kan du gott ha.
nu har jag suttit med detta inlägget i snart 2 timmar.
jag är så svag.
förstår ni hur mkt det tär på mig?
framgår det hur mkt jag önskar att saker vore annorlunda?
lyckas jag förmedla ngt av det jag känner överhuvudtaget?
känner ni av mina starkaste känslor?
trots att jag är så känslomässigt handikappad?
syns det hur vilsen jag är?
hur blottad jag känner mig?
jag har så mkt frågor och så lite svar.
och jag är i det här fallet bortom räddning.
för jag faller.
och jag får skylla mig själv när jag inte tar emot ngns hjälpande hand.
jag gräver min egen grav.
men jag slutar inte som du.
jag har för mkt att dö för.
alltid denna utsvävning.
alltid samma utsvävning.
allt slutar ändå hos dig.
mina tankar landar alltid hos dig tillslut.
men nu ska jag försöka känna nattens lugn.
filosofera en stund.
inte på en plats jag tycker om, men kanske på en trygg plats i min fantasi.
and one day I'll be happy again.
sov gott,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar