Felicia Sahlström Nolte
idag fick jag ett mail av max.
ett mkt kortfattat mail, där det stod att jag skulle ringa hem till dem.
jag fick en dålig magkänsla, men jag valde att misstro den.
efter många och långa toner svarar jeanette.
och det värsta möjliga har inträffat.
Felicia finns inte i livet mer.
jag vet inte vad jag ska säga.
jag vet inte vad jag ska göra.
jag vet inte vad jag ska känna.ena stunden verkar det som att tårarna aldrig tar slut.
andra verkar det vara just det som hänt.
tomrum.
Felicia var en av de bästa.
felicia var en av dem som verkligen hade kunnat komma långt här i livet.
felicia var en vän att räkna med, som förstod och ställde upp.
Felicia var viljestark, intelligent och hade en inre drivkraft få förunnat.
det bästa med felicia var att hon var genuin.
hon må ha varit vilse, men hon var rakt igenom godhjärtad.
alla tar vi felsteg.
felicia var en av mina närmsta vänner, och en av dem jag kännt längst.
hon lämnar ett stort tomrum efter sig.
det blir stora skor att fylla.
du förtjänade inte detta.
felicia och jag har tappat och tatt upp kontakten genom åren som gått.
men vi har förblivit oskiljaktiga.
trots att det ibland gått långa perioder mellan gångerna vi setts så har vi vetat var vi haft varann, och att vår vänskap rotade sig djupare än så. vi behövde inte ses eller höras jämt. vi fanns där för varandra. och när vi sågs var allt som vanligt.
vi kompletterade varandra väldigt väl, och jag har alltid beudrat henne för hennes styrka, intelligens och järvhet.
än en gång blir jag ståendes med skägget i brevlådan.
jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att det skulle sluta såhär.
jag trodde vi skulle bli gamla tillsammans, och se våra barn växa upp ihop.
gå genom livet, tillsammans. trotsa våra hinder och vinna.
jag trodde vi skulle sitta sen om massa massa år med livet i backspegeln och skratta och minnas ihop. med erfarenheter bara livet kan ge.
jag trodde inte jag skulle behöva förlora dig.
det är inte rättvist, mot nån av oss.
vi var ju förfan vänner för livet?
just nu känner jag mig ensam.
jag känner en enorm saknad.
men en sak vet jag Licia.
vi förblir oskiljaktiga, du & jag.
vi är såna.
såna som vi håller ihop.
vi kommer färdas genom livet ihop, jag låter dig leva genom mig.
för jag vet att du skulle gjort detsamma för mig.
Jag älskar dig, gode vän.
en dag ses vi åter.
men måtte de dröja.
.jpg)
Vila i frid,
S.
Så fint skrivet! Vi går här alla, och försöker ta in det som hänt, men man kan bara inte greppa det...att lilla Flisan inte är här hos oss längre....När det som inte FÅR hända, händer, ja då blir man paralyserad, en förälders allra värsta mardröm....
SvaraRaderaSå jättefint skrivit av dig. kramar från Anna i Eskilstuna, vän till hela familjen.
SvaraRaderaDu skriver så fina ord och förstår det tomrum som hon lämnar efter sig.
SvaraRaderaFelicia var verkligen en härlig tjej och en sann vän.
Du saknas oss.
Lider med dig, din sorg är min sorg.
Sänder mitt deltagande till hennes familj.
kram mor
Älskade Steffi, du har drabbats av oförtjänt många separationer i ditt unga liv, sorger har kantat din stig och varje år påminns du om nära och kära som inte är med dej längre eller som är långt bort, eller nära men ändå långt bort.....
SvaraRaderaDu är en kämpe, med stort generöst hjärta som har många små rum där du vårdar minnen som sliter och drar men som också ger dig styrka.
Och, precis som du säger, ta med Felicia på din livsresa, för hennes skull men också som ett stöd och en ständig påminnelse om att hon vill att du ska gå vidare och tillåter dej att vara lycklig, för hon älskar dej.
Dina tårar är mina tårar, jag är med dej, jag älskar dej......
Farmor