bakomknuten: all this time...

every new beginning, comes from some other beginning's end

jag är lite nervös..

men det går över.

imorrn är det över.
imorgon kan vi alla starta om på ny kula.

det ska bli jävligt skönt.

måtte det gå vägen.

imorgon ska jag lägga alla tråkigheter bakom mig och bli den glada, sprudlande steffi alla hävdar att jag är.
imorgon stänger vi sorgekapitlet en gång för alla.
det är dags att gå vidare, medan vi har både livet och hälsan i behåll.
visst får man sörja, visst får man vara ledsen.
men det får inte bli ens vardag.
bara för att vissa lämnar livet, betyder inte det att det är OK att sluta leva sitt eget.

jag har varit...
jag vet inte vad jag ska säga.
inte mig själv, på sistone.

jag fastnade lite på botten.

jag trodde jag var lycklig, jag trodde jag hade allt all figured out.

men så kom tragedin och knackade på dörren, och det blev ett störtdyk.

djupt jävla dyk.

innan jag visste ordet av, hade jag glömt hur man simmar.

sen fick jag bevisligen kramp..

jag kunde inte ta mig därifrån, jag orkade inte.

nu är styrkan tillbaka.

men med en moderering, skulle jag tro.

lärdomen; ensam är inte alltid stark.

för utan er, ja då vette fåglarna.

jag och en vän satt idag och diskutterade saken.
hur man hanterar svåra situationer, som förlust etc.
hon sa att hon hade försökt att sätta sig in i min situation när jag berättade för henne om felicia. att hon försökt föreställa sig hur det kändes för mig.
hon hade försökt tänka på hur hon skulle reagera ifall hon skulle förlora ngn nära, exempelvis mig. men det gick inte.
och när vi diskutterade detta slog det mig, att inte ens jag visste hur man reagerar.
löjligt det låter, att jag inte kan sätta mig in i min egen situation.
men så känns det.
för det är fortfarande så surrealistiskt.
om man skulle belysa sanningen skulle den bli svår att klara.
för en börda så tung att bära..
man kan inte andas.
ens i skrivande stund kan jag fortfarande inte greppa det.
kroppen försvarar sig... i guess..
let it.

Men som sagt,
imorgon tar jag farväl.
inom mig lever du vidare, men då som minne, och ett extra förnuft.
jag brukar tänka, när jag hamnar i klurigheter, hur hade Nettan gjort?
jag har tur.
nu har jag även dig att konferera med, felicia.
liksom nettan, hade jag hellre haft dig i livet.
men det är tyvärr inget jag kan påverka.
och det kommer inte gå en dag då jag inte önskar att livet vore annorlunda.
men ni får ta hand om varandra däruppe.
så håller vi ställningarna härnere..
lustigt, jag kan inte ens gråta längre.