förlusternas tid.
det händer för mkt just nu.
oredan är för stor.
det finns för många drabbade.
och ingen att skylla på denna gången.
det är det värsta.
lösningen ligger varken på mitt eller ditt bord.
ett bord överhuvudtaget är utom räckhåll för ngn lösning att kunna ligga på.
förståelse finns inte på kartan.
rädslan kickar in.
för all rädsla baseras på okunskap.
det vi inte kan bemästra är vi rädda för.
typ, döden.
många års bearbetning har påbörjats.
ditt minne har börjat etsa sin signatur i våra hjärtan.
det kommer kännas enormt tungt många gånger.
och skrämmande lättsamt ibland.
men alla står vi maktlösa.
vi står som spelpjäser i livets spel och tvingas finna oss i dess regler.
alla försöker hela tiden hävda, och har alltid försökt hävda att de reder sig.
tiden läker de sår vi fått.
det är en lögn.
för inget kommer kunna fylla det hål och tomrum du efterlämnat.
ingenting kan göra allt bra igen.
man lurar enbart sig själv.
det är bara en mental bild vi inbillar oss för att härda ut när livet känns svårt.
jag tänker då inte ljuga.
för det blir inte lättare med tiden, det är precis lika jävla svårt hela tiden.
och tiden läker inte ett endaste pyttesår.
för det finns inga sår att läka, däremot finns ärr.
ärr kan inte läka.
det har jag talat om förut.
framförallt inte själens ärr.
de märken självaste livet fört dit.
det gör ont att höra och det gör ont att säga.
men det är bara en kvittens på dess innebörd.
smärtan bekräftar bara ordens trovärdighet.
för tillslut hinner insikten ikapp en.
och den visar ingen barmhärtighet.
allt blir lättare med förståelse, men den är svår att nå.
jag kämpar fortfarande med den förståelse inför nettans död, som lyst med sin frånvaro i 5 år.
jag kan fortfarande inte förstå att du lämnat oss, licia.
det känns väldigt surrealistiskt.
men vi har minnena.
och tiden vi alla upplevt håller nu på att magasineras.
men risken med alla tillbakablickar är att den tiden blir så värdefull och dyrbar att det känns som en dröm tillslut.
en dröm vi tvingats vakna ur, och har man en gång vaknat ur en dröm så...
för så känner jag med nettan.
den tiden, de åren, de minnena kändes precis som en dröm.
för det fanns ingenting kvar som tydde på att det livet vi levde verkligen varit en gång.
allt detta innebär en ny verklighet.
igen.
en ny verklighet utan dem vi förlorat.
trots det tomrum som uppstått.
men vi kommer klara det.
men det är dags att börja försöka lägga allt bakom sig nu.
ta tag i livet igen.
bryta upp från denna koma som det känns som att jag är i just nu.
likgiltigheten och nedstämdheten har fått alldeles för stort spelrum på sistone.
för ingen av er hade velat se mig såhär.
ingen av er hade velat att det påverkat mig som det gör.
jag har trots allt ett ansvar kvar gentemot er.
time to face the past and present.
time to make room for the future.
let go,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar