Closing time.
Jag är inte rädd.
Jag är livrädd.
Jag är in i själen, så rädd att jag knappt vet var jag ska bli av.
Och vad är jag rädd för?
Vad finns att inte vara rädd för?!
Jag minns när jag var mindre.
Då var jag orädd.
Fortfarande granskande och försiktig, men få saker kunde skrämma mig.
Av erfarenheter ska man bli starkare. Absolut, det har jag garanterat blivit.
Men av erfarenheter har jag även blivit skrämd. Bevisligen.
I annat fall borde jag väl fortfarande vara orädd?
Alla dessa frågor.
Samma ständiga frågor med samma ständigt uteblivande svar.
Jag förstår inte varför jag fortsätter ställa dem.
En orädd kan likväl vara rädd att visa sin rädsla. En rädsla att verka räddad. Räddningen blir att rädslan inte framgår. Men om en orädd är rädd att rädslan ska synas, blir rädslans ursprung omedelbart diffus. Rädd? Det bör du vara. För om du ej räds och är oaktsam kan du ingviga rädsla i andra. Vissa är rädda att de ska bli genomskådade... En orädd, vars enda egentliga önskan är att bli räddad? Ingen har svaret, är jag rädd.
Men nu kan jag inte fly mer.
det har visst blivit omöjligt.
men det kan vi nog bli två om!
fast ja borde ta tillfället i akt..
 |
| ska bli skönt att börja träna igen snart! |
den som lever får se,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar