äsch ja bara skoja. så kan man junte börja på slutet av denna tidlösa dag.
dagen skriker sommar. eller vår åtminstone - men jag skriker sommar.den värsta och bästa tiden i mitt liv skulle ja tippa på.
förstå vilken frihet, det är helt sinnessjukt.
imagine this:
komma hem efter avklarat jobb och kunna med gott samvete slappa på soffan.
inga förpliktelser, inga prov, inga äckliga läxor.
fader min försöker hävda att jag kommer sakna't.
jag kommer sakna närheten till någon. missförstå mig rätt. jag syftar inte på den där Special Guy som alla förhastar sig i detta nu att jag talar om. there's no such thing. jag menar bara att det finns alltid någon som är vaken, och har tid för en. det finns alltid någon man kan vända sig till när man blir uttråkad. om inte annat kan man vara uttråkade ihop.
nästa grej ja nu tillslut ska kartlägga är Den förbjudna frågan.
-tjuren vid hornen, nu har väl inte glömt mina visdomsord?
Vem kommer man hålla kontakt med, och varför?
ja, vemfan har den blekaste om det.
när ja för ett tag sen snuddade vid ämnet skrev jag att jag troligen inte skulle träffa någon igen någonsin. jag hoppas och tror att jag tog i lite där.
det finns så många fina kontakter och unika band man lyckats snubbla till sig under den här tiden, och var och en har varit ack så lärorik.
kommer man verkligen bara släppa allt?
kommer man kunna släppa allt?
är inte det ett svek om något. inte bara mot personerna ifråga, men framförallt en själv? jag brukar säga att man måste vara egoistisk och alltid sätta sig själv i första rummet när det väl kommer till kritan. för vemfan ser efter en om man själv inte gör det? ja, inte en jävel. Den enda personen du egentligen har ansvaret för är dig själv. man ska junte gå o inbilla sig att folk kommer bära en genom livet. många kommer underlätta resan och framförallt försöka ställa upp 100 %, men den bittra sanningen enligt mig är ändå att man får vackert hålla efter sig själv. och det är inte mer än rätt!
ÅTER till tråden, vart fan den nu höll hus till en början.
grejen är den att om man ömsesidigt kommer fram till hur man hanterar hela skilsmässan, som det faktiskt kommer bli, så kan det bli bra. men alla har olika syn på värdet i sina relationer, och jag gissar att man kommer bli besviken flertalet gånger, och dessvärre kommer jag själv att svika somliga. det är oundvikligt. men ska det behöva vara det?
det måste väl finnas något sätt för oss tappra enstöringar att bibehålla det vackra vi lyckats bygga upp? hur väl ser man efter sig själv om man tillåter sig att släppa det som betyder mest för en?
usch, jag blir depp fan av alla frågor. det är tusen många frågetecken i detta jävla inlägg. varför blir det alltid så? varför kan jag inte komma med lite svar för en gångs skull. lite trendbrytande. fan va skönt de hade vart.
men dom kan vi ju se i stjärnorna efter.
nu ska jag låta drömmarna föra bort mig ett slag. så jag kan få lite perspektiv på verkligheten.
Stay true,
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar