baby, it's a new age...

detta går aldrig väl.
bra början på veckan, har hunnit med ett utvecklingssamtal, qita, möte och en lektion på mina vakna 5 timmar och jag har redan brutit ihop 2 gånger, varav en nyss smidigt lagd i matsalen.

hurfan ska jag klara det här?!

jag har tänkt det så många gånger, sagt det några få men aldrig svart på vitt. jag är alltså tveksam för första gången någonsin om jag ska klara av någonting.
jag är en riktig sån seg jävel, envising som hänger i jämt, sån som aldrig skulle erkänna att jag misslyckas och som aldrig slutar försöka. men något har hänt. allt man skjuter upp och förtränger hinner så småningom ifatt en, och ja, det är väl bara att konstatera att det har anlänt nu.

jag har alltid sett mig själv som en stark person. härdad. visar inte svagheter gärna och är himla bra på att låtsas som att det regnar. och jag antar att det är så folk är vana att se mig med.
nu när vi satt på lunchen och diskuterade gångna och kommande helvetesveckor bara brast det för mig. jessica pratade och sa sen bara en vanlig simpel fråga ; "och du har väl träning med?" och min fasad bara tokrasade. jag vet inte vem som blev mest förvånad, ja eller dem.
för visst fan vet ja att ja har alldeles för mkt att göra nu än för mitt eget bästa, ja sa det till min lärare lite så på skoj senast imorse på utvecklingssamtalet, men att få det så konstaterat...

det är som en sån där vetskap utan att faktiskt fatta de. som studenten, imorgon om en månad tar jag studenten. man vet de, har vetat sen 1an att denna dag skulle komma, men det kommer ändå komma som en chock.

jag vet inte hur jag ska reda ut det här. min pappa säger att ja ska prioritera vilka ämnen ja har chans att lyckas med och sen får jag vara nöjd med det. han får det att låta så enkelt. min pappa är så bra, för han säger alla de rätta sakerna, även de man inte vill höra. men även om han får mig att känna styrka och hopp en stund så står jag ändå här och trampar nu.

under mitt hastiga betygsnack aka första hopbrytandet sa han mina resultat;
mvg, mvg, ig, g+, g+ eller ngt sånt.
"jag tror du har haft mkt att göra nu under vissa perioder och det syns i dina resultat. ibland är du jättetrött på lektionerna och har svårt att hålla dig vaken och då är det ju svårt att lära sig saker också, även hemma sen. jag kan inte sätta mvg på dig, för din del är det vg eller g. känns det skit? (dum fråga)
- man kan inte vara bäst på allt"

det är ingen tröst. hur många gånger har jag inte fått höra det? man gör så gott man kan, du kan inte vara bäst på allt, vi är stolta över dig ändå, jag är förvånad att du orkat sålänge som du gjort, du klarar det här, håll ut nu - inte långt kvar, slutspurten - bara att orka lägga på ett extra kol med, du har orkat i så många år nu - bara en månad kvar sen är det borta.
det är ingen tröst.

förra helgen var jag och cissi på stan i lund och på torget haffade några snubbar oss som höll på med stress osv. han frågade mig vad jag ville ha mest av allt i livet just nu.

jag svarade frihet. jag vill vara fri.

hjälp,

S.