tiden är en luring.
ibland lurar vi tiden,
och ibland lurar tiden oss.
är har det aldrig funnits en balans.
men det behövs inte alltid en balans, i den benämningen att det är jämvikt, lika.
balans i vårt fall.
den balansen föll sig naturligt.
du kom till mitt liv under tunaforstiden.
boy, det var längesen.
jag skulle spela allan som vanligt.
vi fann varandra rätt snabbt och jag börjar vår vänskap med att sätta dig på fel buss.
eller rätt buss, men på fel håll.
haha, sånt man aldrig glömmer.
sen började du musikklass på djurgårn..
så småningom flyttade du ner till skåne igen.
vår kontakt upphörde.
det gick säkert ett år utan ett ord.
så plötsligt på sommaren fick vi för oss, bara så spontant, att vi skulle ses.
sagt och gjort så satt jag på tåget mot södern för första gången kort därefter, och spenderade en magisk vecka hos dig på norra fäladen.
varför veckan var så magisk minns jag ej, men den var så fri på ngt sätt.
jag avundades dig för att det sättet ni umgicks på. du och dina vänner.
ni var allihop samtidigt.
hemma, där var man nästan alltid själv när man umgicks.
eller jag var iallafall.
sen flyttade jag till skåne, för att börja på bollerup.
vi tänkte, YES nu kan vi ses oftare.
haha, det gick ju som det gick.
under de 3 åren sågs vi inte jättemkt heller.
men det gjorde inte så mkt.
vi visste ändå.
sen tog jag studenten, du med och jag trodde jag skulle flytta upp igen.
men så blev det givetvis inte heller.
men vi sågs fortfarande inte mkt mer för det.
så kom du bland annat på min inflyttningsfest förra året.
jag fick så fina ljusstakar och en wok-bok i present av dig.
och jag kommer ihåg att jag var så arg på dig dagen efter för att jag fått reda på att du hållt på med ngt röka kvällen innan (och vardagligt med, visade det sig)
jag skällde ut dig så jag nästan sprack.
och du blev arg.
tyckte inte jag skulle bry mig om det ifall det fick dig att må bra.
vi bröt kontakten.
sen gick det några veckor, månader kanske tillochmed.
min magkänsla sa mig att du behövde mig, och att det inte var försent även om vi slutat illa sist i talades vid.
vi återfick kontakt igen, en mkt bättre kontakt än innan.
på ett djupare plan. ärligare.
denna gången var det du som behövde mig, när vi var mindre var det du som fanns där för mig när ja hade det jobbigt.
men fortfarande talades vi bara vid sporadiskt.
sågs om det fanns tid och möjlighet.
det var vår balans.
att alltid finnas där, även om det inte märktes utåt.
vi var av samma skrot och korn du och jag.
vi blev bara formade olika.
fortfarande passade vi så bra ihop.
det är så ofattbart alltihop.
jag ligger här i min soffa och läser om det, men kan inte fatta det.
det går inte in. vare sig det är jag som skrivit det, eller ngn annan.
jag är van vid att det går länge mellan vi ses, och talas vid ibland, så det känns inte som ngt konstigt i sig.
att jag aldrig mer kommer kunna träffa dig, eller tala med dig är det som är svårt.
det är den insikten som gör ont.
för du finns fortfarande här för mig, och jag för dig.
bara inte i person.
även om jag inte kan hjälpa dig mer, med dina problem och tankar så kommer du ta mig igenom mkt. det vet jag. för det är så vår balans funkar.
det är så vi funkar.
jag har ingen struktur.
det blir bara en osammanhängande smörja.
men jag behöver få ut den.
så, here it is.
S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar